Jag bryter ihop....

Det var tungt igår...och det är även tungt idag....
Jag ringde Anna igår kväll och grät i telefonen hur länge som helst....det kändes som att det inte fanns något slut på tårarna.
Det kändes kalt på huvudet och det är så tomt.
Peruk i all ära, tur att det finns, men det är ändå något som fallit bort från mig som är jag.
Eller rent krasst kan jag nästan undra vad som är kvar av mig.

Påse på magen, urinerar blod och har gjort det i snart två veckor, ont som fan i kroppen (även om jag pillar i mig medicin), ärr som går praktiskt taget nerifrån muffen och upp över naveln, mår illa om vartannat, trött, ledsen, inget hår...Jag har inget som är kvinnligt kvar...bokstavligt talat eftersom livmoder, äggstockar och äggledare är bortopererat. Jag har ingen hormonproduktion kvar och det visar sig på många olika sätt. Då tänker jag inte bara på svettningar och klimakiteriet. Det finns många andra saker som involveras i det kapitlet också.

Jag bryter ihop!

Ändå finns det en del av mig som driver mig till att detta inte ska knäcka mig, jag ska leva som jag vill och inte som sjukdomen tillåter.

Jag äter så mycket medicin att jag knappt kan hålla reda på vad som är vad och när det ska tas när. Jag är inne i en period igen när jag äcklas av att bara se skiten.

Svårt att sova i natt, dels för att jag hade så ont i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen men också för att det krasade och kändes så obehagligt mot kudden.

Det känns som om någon har spänt fast mig i en riktigt helveteskarusell och jag kan inte göra annat än att hålla mig i och hänga med. Jag hatar karuseller så det är inte en känsla som är hissnande och/eller av lycka utan mer av rädsla, skräck om vad väntar bakom nästa krön/backe/sväng. Jag är förlitad på att det finns människor som kan sitt jobb och att de cytostatika mediciner de ger mig ska ta död på allt som ska tas död på...och lite till.