I torsdags var jag hos onkologen.
Det var dags för återbesök samt att få svar på den röntgen som jag gjorde för tre veckor sedan. Det blev positiva besked. Tumörerna är fortfarande i vilande läge och har inte växt något sedan sist. Det som kom fram var att det har spridit sig till skelettet. Det är bara små delar och skulle det börja växa mer går det att stråla bort dom delarna. Egentligen är det ju bara en tidsfråga innan helvetet brakar loss men jag är glad så länge dom håller sig lugna.
Det som har stulat nu är min port. Jag har blivit alldels röd omkring den och dom har tagit alla möjliga prover på den. Sjuksköterskerna har dragit bort nålen så jag har fått vätska subkutant istället. Det innebär att dom har satt en nål ungefär vid bröstet där vätskan har droppat in. Då har kroppen tagit till sig vätskan så gott den kunnat. Tyvärr har jag inte fått i mig den mängd som jag har behov av men det har ju varit bättre än ingenting.
Fredagen började jag få smärtor i buken och jag kände mig otroligt trött och orkeslös. Jag fick riga efter lah flera gånger och tillslut verkade inte ens en gång smärtlindringen och jag börjde även att kräkas. Det fortsatte även på lördagen och även på söndagen. På söndagskvällen ville dom lägga in mig på avdelningen men jag vägrade, hur skulle jag lösa Sture kl.22 en söndagskväll?
Denna underbara kisse har under dom här dagarna inte lämnat min sida. Jag har ju praktiskt taget legat med smärtor och kräkts hela tiden så jag har inte orkat busa någonting med honom eller ens kela med honom. När jag vaknade till på söndagen så slickade han mig på nästippen och kurrade något helt otroligt. Han brukar alltid bara ligga bredvid mig i sängen eller i soffan, det är sällan han ligger i knät, men då kröp han upp och lade sig på mitt bröst och tittade på mig med sina små fina ögon. Ni förstår att jag inte kunde lämna honom ensam en hel natt. Det är ju bara en bebis och han ska inte vara ensam för länge. Nu är han inaccorderad hos en kompis tills jag kommer hem igen. Det känns tryggt och lugnt för mig, då kan jag koppla av.
Måndag morgon kapitulerade jag, då kom ambulansen och hämtade mig och körde mig till sjukhuset och här är jag nu.
I går var jag helt slut, jag hade ju inte sovit ordentligt på nästan 48h på grund av smärta och kräkningar. Jag var också skeptisk till smärtlindringen eftersom den inte hjälpt men gjorde ändå ett försök till lite palladon. Det hjälpte så jag fick slumra lite.
När jag kom in på avdelningen på morgnen tog dom en hel del blodprover och på eftermiddagen åkte jag upp till röntgen. Senare på eftermiddagen fick jag svar på att proverna visade ingen infektion eller något annat konstigt. Jag lider brist på kalium och elektrolyter men det tillsätter dom i näringsdroppet så jag får balans i det. Röntgen däremot visar på tarmvred. Inget stort sådant men ändock ett tarmvred. Anledningen till detta är vätskebrist därför är det otroligt viktigt att jag får i mig ordentligt med vätska hela tiden. Minsta lilla obalans leder till något knasigt i kroppen och det får jag sota big time för.
Nu har jag fått vätskedropp så det nästan sprutar ur öronen på mig men jag mår inte bättre för det. Vaknade här i morse och började kräkas. Det finns ju inte så mycket att bjud på men lite magsaft kunde jag klämma ur mig. Kände mig rätt konstig i kroppen och hade ont som tusan i magen. Har nu fått smärtlindring och det har börjat kännas lite bättre. Jag som ville åka hem idag!
När Leo fyllde 14 år så köpte vi en liten kattunge, Sture. Nu är han lite över 14 veckor och en helt ljuvlig liten misse. Han livar verkligen upp det här hemma och jag känner mig både gladare och mer tillfreds i min livssituation. Det är dock vid sådana här situationer som det blir lite tokigt. Jag anser att han är för liten för att vara ensam hemma, han är ju bara en liten bebis. Nu löste det sig bra genom att Erica, en vän, tog hand om honom. Det kändes både tryggt och lugnt för mig.
Jag ångrar ingenting att jag skaffade kisse. Han är helt underbar och gör så att jag känner mig mindre ensam.
Nu hoppas jag snart piggar på mig och får komma hem igen.
Stor varm kram och tack för alla krya på dig hälsningar både på facebook och instagram.
Vill man lämna en kommentar på bloggen så gör gärna det. Man behöver inte ha något speciellt konto utan klicka på den raden som det står det på så kommer det upp andra alternativ. Om inte kommentaren hamnar på sidan direkt har det med att göra att jag måste godkänna den först, det kan ta någon dag beroende på hur jag mår.
Ha det gott och var rädda om er!