Ny behandling, healing och mammografibesök

Varför skriver jag inte mer på bloggen?
Jag vet inte, jag tänker att mina dagar ser likadana ut och då finns det inte så mycket att skriva om. Visst kan jag skriva om min frustration, min ångest och min rädsla men det gör bara att jag påminns om min situation och då blir jag mest bara ledsen.
Jag drömmer om att mitt liv är en mardröm och när jag vaknar upp så är allt bra, men när jag vaknar upp på riktigt så finns allt kvar......varför jag?
Den frågan kommer upp varje dag, hur kan man förhålla sig till det dagligen?

Jag får ny behandling nu. Den behandlingen som jag fick var fjärde vecka har inte hjälpt, tvärtom, jag har fått fler tumörer och magen har blivit ännu mera angripen. Nu får jag cellgiftsbehandling varje vecka och varannan vecka får jag Avastin och cellgifter. Avastin är ett läkemedel som stryper blodtillförseln till tumörerna så de ska krympa och helt avstanna i tillväxt. Jag är otroligt glad över att onkologen lät mig få den behandlingen, det tillhör inte standardbehandling. Varje torsdag åker jag, tillsammans med mamma, in till onkologen i Linköping och får min behandling. Vi åker sjuktaxi in som är kostandsfri (bara för att jag får behandling varje vecka) och jag får ta med mig mamma som ledsagare. Tack för det landstinget! Det som kommer ske är att jag kommer tappa mitt hår igen....det får bli så, jag har inget annat val men den här gången tror jag inte jag kommer att ta någon peruk. Jag får se, jag har fått en perukremiss men får se vad jag gör.

Idag har jag varit på mammografi. Jag fick kallelse till Norrköping först men efter en hel del mailkonversation så fick jag tid i Motala och det funkade lika bra det. Dessvärre kom maskinen inte åt ordentligt på det högra bröstet eftersom jag hade portacathen där men hon som tog hand om mig skrev det som kommentar till läkaren som ska titta på bilderna. De vore ju toppen på allt om det skulle visa sig att jag har fått bröstcancer också. Hoppas ni sköter era undersökningar som ni ska, mammografi och cytologprovtagningarna. Det kan rädda livet på er mina vänner så tänk er för innan ni avbokare eller struntar i en kallelse.

Jag börjar bli tröttare och tröttare. Märker hur min kraft sugs ut och energin försvinner mer och mer. Provade att vara hemma i min lägenhet i Norrköping förra helgen. Allt gick bra! Jag var på kirurgen och bytte gastrostomislang, sedan åkte jag hem och packade upp mina grejer, åkte därefter och handlade lite grejer innan jag landade hemma och pysslade lite med mina blommor och lite allt möjligt annat. Det var skönt som tusan att vara hemma men det var med blandade känslor jag åkte hem. Det var glädje över att kunna vara hemma, jag mår bra över att få vara i min egna lägenhet, sova i min säng och hänga i min soffa med min tv men jag inser att jag har inte kraft nog att orka hela tiden. När helgen var slut och jag åkte tillbaka till Motala var jag helt slut. Jag låg i två dagar och orkade knappt kliva upp från sägen eller soffan. Nu har magen strulat alldeles förskräckligt så det blir ingen hemgång till helgen. Om jag sköter mig och inte äter något så är allt lugnt men provar jag något att stoppa i munnen blir det stopp och vi får försöka att häva stoppet genom att spruta in vatten i slangen. Ibland funkar det och ibland tar det lite längre tid och då hinner jag må dåligt och börja kräkas. Inget trevligt alls om jag får utrycka min känsla. Får förhålla mig till att dricka och suga på isbitar igen......

I måndags provade jag healing. Veronica, en gammal vän, hörde av sig via facebook och frågade om jag var intresserad. Jag har aldrig provat det och tyckte det var en bra ide. Hon kom på förmiddagen i måndags och det var spännande. Känslan var avkopplande, lugnande och rogivande. Det tillsammans med den taktila massagen jag får av LAH (landstingets avancerade hemsjukvård) kommer göra gott för min arma kropp.
Min kropp känns som en gammal kvinnas kropp, den ser ut som en gammal kvinnas kropp också. Jag är så tunn så jag är genomskinlig på vissa ställen. Inget attraktiv alls! Jag har inte en muskel kvar på varken armar eller ben, det är jobbigt att gå upp för trappan här hemma och hamnar jag på huk har jag ett mindre mission att ta mig upp.

Livet är inte rättvist och det kan jag skriva under på men varför ska det vara så himla svårt/tufft för en del....?

Vi får se när jag skriver igen....kram