Hur mycket ska man kämpa? Hur mycket ska man orka?

Idag fick jag veta att cancern har spridit sig.
Det har tillkommit en ny tumör på höger sida som är mellan 5-6 cm stor. Det förklarar mina smärtor som jag haft på höger sida.
Tumörerna ligger också och trycker på urinledaren. Det innebär att jag kan få problem med kisseriet. Det finns då en stor chans att jag får en slang i ryggen för urinet så det inte blir stopp, om det blir det kan det bli riktigt tokigt. En liten del av min lungsäck har säckat ihop och jag har även fått vätska i magen. Det finns små metastaser på lungorna och skelettet vid bäckenet. Dom har inte växt till sig mer men dom finns ändå där.
Mitt ca125 har höjts från 88 till 177, inte heller det är några goda nyheter.

När min läkare och psykoterapeuten från LAH var här för att berätta "nyheten" kunde jag inte låta bli att fråga om tid. Jag vet att läkare inte gärna svarar på sådana frågor men med hennes erfarenhet av liknande fall så måste det ju kunna ställas någon tid mellan tummen och pekfingret. Det enda hon kunde säga är att vi pratar inte år. Jag har haft min goda period på ett halvår när jag mått rätt så bra och kunnat vara som vanligt men jag har känt inom mig att det har börjat bli sämre.

Det finns så mycket som inte känns bra. Jag kan inte dö än men tyvärr ligger det inte i min makt att styra denna kropp längre.

På måndag ska mamma och jag till onkologen. Då kommer vi att prata om detta besked och då diskutera vidare behandling.
Det var skönt att få det levererat i hemmiljö. Då är jag lite förberedd inför måndag.
Jag har några dagar på mig att tänka på hur jag ska göra.
Cellgifter eller ej?
Vad är det för livskvalitet jag vill ha? Eller vad är det för livskvalitet jag kan få?

Annars är hälsan rätt krass ändå. Peggen eller knappen som sitter i ett hål rakt in i magsäcken läcker. Det är inte skönt att få magsaft på huden. Det svider faaaaaan och gör riktigt ont. Det kvittar hur jag än gör så hjälper ingenting. Jag känner mig så maktlös och vilsen för det finns ingen annan som kan hjälpa mig där heller.
Jag börjar bli tröttare och tröttare för varje dag som går och bara vetskapen om att det börjar komma vätska i buken, med den erfarenheten jag har från andra som gått bort i cancer, vet jag att beroende på mängden så kan vägen till döden gå fort.

Först gråter jag. Kan inte säga att det var som en chock att få resultatet presenterat. Någonstans inom mig så har jag känt på mig att det sakta men säkert gått utför. Sedan hamnar jag i det praktiska. Ska ta kontakt med begravningsbyrå och en jurist. Vill få saker gjort innan det är för sent.
Lätt att säga en dag i taget och jag har haft den livsfilosofin så länge men på ett eller annat sätt så vill jag så gärna planera. Jag skulle så gärna vilja leva några år till....

Hur mycket ska man kämpa? Hur mycket ska man orka?