Tumörerna har inte svarat på cellgifterna

Efter att ha haft en mysig vecka med Leo, Elle och hennes dotter Molly, var det med sorg i hjärtat jag vinkade av henne på torsdag eftermiddag. Vi insåg båda två att det kanske var sista gången vi sågs. Hela eftermiddagen och kvällen gick jag omkring som i dimma och jag kunde inte rå för att tårarna rann hela tiden.
Tyvärr fick jag tarmvred och kräkningar under deras besök men vi hade det gott ändå och jag orkade med besök i Söderköping och en tur på Göta kanal.
Veckan avslutades i fredags med ett besök på onkologen.
Jag skulle få svar på röntgen som jag hade gjort veckan därpå.
Tyvärr var det inga goda nyheter.

Jag började grina så fort läkaren öppnade munnen. Jag fattade på hennes ansiktsuttryck att allt inte stod rätt till. Trots en ihållande och intensiv cellgiftsbehandling har tumörerna inte krympt. Tvärt om, de har ökat. Det positiva är att de inte har ökat så mycket men cellgifterna har inte gjort den verkan som dom förväntades göra.
Herregud, det kommer aldrig ta slut vet jag att jag tänkte för mig själv.
Mamma var med och ställde lite frågor, själv kände jag åter igen att rullgardinen drogs ner och det blev ännu en gång nattsvart. Undra hur många gånger jag har funderat på döden under den här tärande sjukdomstiden?
Jag blev kvar på onkologen hela dagen för mitt HB var lite lågt och jag behövde lite nytt blod för att pigga på mig lite. Det var skönt att mamma fanns där för jag grät hejdlöst. Man ska vara så stark hela tiden och man ska kämpa och inte ge upp....
Undra hur mycket cellgifter min kropp orkar med innan den blir immun?

I höst har jag återigen fått tid på Vidarkliniken. Jag hoppas jag får hålla mig så pass fräsch så jag kan komma dit. Egentligen skulle det vara skönt om jag fick tid nu, det kan hända så mycket på de här månaderna och jag vill verkligen komma dit och få ta del av allt gott dom kan erbjuda i form av alternativ medicin. Bara omgivningarna gör frid i själen och det skulle vara härligt att byta lite miljö. Det som är synd är att inte Leo kan följa med. Det skulle vara härligt att hitta ett ställe dit jag kan åka tillsammans med honom där det finns en mera professionell inriktning på cancer. Det måste ju finnas en uppsjö av barn och ungdomar som har cancersjuka ensamstående föräldrar där de skulle må gott av att träffa människor i liknande situation.

Jag har planerat Barcelona i oktober tillsammans med Leo men det är lite osäkert eftersom jag inte vet hur min status är riktigt än. Jag har blivit beviljad pengar från Ståhls stiftelse till mig och sonen för att åka till Sitges (det ligger utanför Barcelona). Där kommer Micke och Alfonso tillsammans med Anna att ta hand om oss och jag har fått ett härligt och energipåfyllande program på fem dagar. Jag håller tummarna för att det går igenom.

CancerRehabfonden (http://www.cancerrehabfonden.se/) har också en del rehabilitering som man kan söka till. Jag har sökt dit för en rehab till dom som lever med kronisk cancer. Det är på ett ställe i skåne som heter Lydiagården. Man får ta del av föreläsningar, samtal och andra aktiviteter. Det tillfället som jag var intresserad av är i november och även där hoppas jag att jag är så pass pigg så jag orkar.

I morgon ska det börjas renoveras i sonens rum. Jag har sålt alla hans möbler på blocket utom sängen :) Det har gjort att det inte varit så jobbigt att tömma rummet. Om det är någon som har en Malm-byrå i svart som ni vill bli av med så hör gärna av er, jag köper den bums!
Jag fick lite blodad tand när det gäller att sälja grejer. Nu har jag börjat tömma förrådet i källaren och sakta men säkert göra mig av med det jag inte behöver eller tror mig kommer att använda. Mattor, hyllor, bord och lampskärmar ligger ute nu. Snart ska jag ta tag i kartongerna med diverse roliga gamla grejer som jag fyndat på auktion, loppis eller ärvt. Då får det nog bli tradera :)
Det känns verkligen befriande att släppa taget och att rensa......

Ha en skön vecka!

 

Föräldraångest!

Idag är det lördag och jag sitter i köket med mamma och lyssnar på "Ring så spelar vi". Det är liksom inte många frågor man kan svaret på och jag uppfattar att Lisa som är programledare nästan säger svaren till deltagarna. Hon verkar vilja så gärna att dom ska klara frågorna....

Igår var jag hemma i min lägenhet. Jag längtar hem något fruktansvärt så det var superskönt att landa hemma. Träffade Anna från Stockholm, hon var hemma och firade jul med sin familj och då passade vi på att ses. Det är svårt att boka upp saker eftersom jag aldrig vet hur min status är men igår mådde jag bra. Körde både till och från Norrköping och det kändes gott bara det.

Även om jag njöt av att vara hemma och försökte se det positiva i det så grinade jag mest hela tiden. Jag gråter för allt och det är så mycket ångest som gör sig påmint. Det är så knasigt att hjärnan är så duktig på att få mig att hamna i den negativa snurran. Ingenting som jag gjort är bra, jag har varit så egoistisk, oengagerad, drivande med mina egna tankar och kört mitt race. Undra hur livet sett ut om jag haft lite lugn och ro i kroppen.
Mitt liv som förälder till Leo har varit mycket styrt av mitt jobb. Jag har jobbat som en tok för att få ihop det för Leo och mig och för att vi ska ha lite extra pengar för att kunna leva utan att helt och hållet behöva vända på slantarna. Det har skett på bekostnad av Leo. Han har inte fått tagit den platsen i mitt liv som jag idag kan se att jag önskade. Relationen är etablerad och harmonisk men det finns så mycket mer jag skulle vilja göra med honom...... Jag är så rädd att detta är vardagen jag kommer få leva med en lång tid framöver. Det måste vara pest och pina att ha en sjuk förälder.

Sitter och tittar på kort på datorn, på saker vi upplevt och saker som vi gjort tillsammans Leo och jag, då mattas ångesten och jag kan se att vi faktiskt haft det mysigt tillsammans och att vi umgåtts och jag har njutit av hans närhet. Det kändes skönt, tack för att jag fotat så gott jag kunnat. <3

Fick även hjälp av Anna att blockera lite av det negativa igår, hon har ju varit med under alla år och kunde peka på konkreta saker som hade med Leo att göra som vi gjort tillsammans. Samt att hon tycker att han är en fin kille som är mjuk och go, trevlig och mysig. Det har han inte blivit av sig självt. Det är hans pappas och min förtjänst. Jag är tacksam över att Fredrik och jag haft den goda relationen som vi haft, det har gjort Leo både trygg och harmonisk och det är mycket värt som förälder att ha skapat den grunden.

Ja det blev ett inlägg med både ångest och frid....med en hel del föräldraskap involverat. Jag kan tänka mig att alla föräldrar på ett eller annat sätt tampas med sitt föräldraskap...

Ha en skön lördag! Jag ska hämta sonen <3