Jag har en sjukdom som kommer leda till döden

Ja då var det ett tag sedan jag skrev sist.....

Har haft rätt många bra dagar, så bra att jag periodvis glömt bort hur sjuk jag är. Det har varit fantastiskt skönt tills cancern i mig gör sig påmind genom illamående och kräkningar.

Ta tex i lördags, hade en toppendag med ett litet undantag.....
Var med Cizzi i Östra Husby på Romantiska ting, hittade fina tavlor till Leos rum. När jag skjutsat hem henne åkte jag vidare till CityGross för att handla plastbackar.

Under fredagen hade mina kollegor från Linköping varit hos mig och lämnat alla mina böcker, material, pärmar, blommor och lite annat smått och gott jag haft på mitt kontor i Vikingstad.
Hela hallen var full av grejer så jag var tvungen att köpa backar där jag kunde packa ner det jag inte kände för att ha framme eller hade någon användning av.

Försöker att byta ut alla mina vanliga kartonger till plastbackar. Detta för att det håller grejerna fräschare och i fall det skulle bli översvämning, undvika allt för mycket förstörelse. När jag kom hem satte jag mig i hallen och sorterade alla böcker, pärmar och mappar. Det fanns en hel del att gå igenom :)

Sedan satte jag fart på sonen som fick hjälpa mig att bära ner de fulla och tunga backarna till källaren och förrådet. När jag kom ner till förrådet började jag flytta om och omorganisera bland mina kartonger, möbler och lite annat som finns där ner.
Jag lät plastbackarna vara i botten och kartongerna ovanpå. Jag kånkade och bar, tappade både tid, kraft och energi.
När Leo kom ner och undrade vad jag gjorde hade det gått över en timma. Jag började sakta men säkert känna mig illamående men jag var inte riktigt klar och ignorerade kroppens signaler. Det hela resulterade i att jag höll på att lägga en liten pizza i trapphuset när jag rusade upp, hulkandes, till lägenheten. Som tur var hann jag till toaletten med sonen bakom, frågandes om han skulle plocka fram hinken och ringa LAH. Han tar det hela med ro och blir lite som hans mamma, väldigt praktisk när det blir skarpa lägen.

Efter att ha vilat lite piggade jag på mig och då var det full fart igen. Varför ska lite illamående hindra mig?

Hur skulle du agera och känna om två av dina närmaste vänner gick bakom ryggen på dig, ljög och lurade dig? Du ber dom, efter att sveket uppdagats, att lämna dig ifred men trots det så respekteras inte din önskan utan det fortsätter att komma sms och telefonsamtal. Det finns ingen anledning att bli ovänner men kan inte de berörda i frågan lämna mig ifred och lyssna på min önskan om att inte ha någon fortsatt relation/kontakt?
Sveket gör fortfarande ont och så fort dom gör sig påminda är jag tillbaka i sveket, jag går igenom olika detaljer, händelser och situationer om deras agerande, beteende och jag kan inte låta bli att fråga mig själv "Hur kan man göra så här mot någon?" Det kostar en hel del av min kraft och energi.
I mitt stilla sinne har tanken slagit mig att dom gick och väntade på att jag skulle dö. Då skulle dom slippa berätta, slippa stå för sin sak och slippa ta emot min reaktion.

Jag får massage 2-3 gånger i veckan. Mestadels är det healing och det är otroligt skönt. Jag vill varmt rekommendera Veronica Winberg och Erica Gertoft. Är ni intresserade av att komma i kontakt med någon av dem så hör av er. Veronica finns på facebook medan Erica når ni endast via hennes telefon.
Ungefär två gånger i månaden får jag ansiktsbehandling på No Arton av Juanita, jag har även utvidgat med fotvård. Jag har nog aldrig tagit hand om min stackars kropp så väl som jag gör nu och det ger resultat. Varenda kotte jag träffar säger att jag ser så pigg och fräsch ut, det är svårt att se att jag har en sjukdom som kommer leda till döden.
När kommer jag att dö? Ja, det är det ingen som kan svara på. Eller med tanke på den erfarenhet som både min läkare på onkologen och LAH har så kan dom säkert höfta en tid men vad är det som bli bättre av det? Mirakel sker varje dag och bättre att vara ovetandes och ta vara på dagen idag än att ana och gå och vänta.

Stor kram och var rädda om er

Lite av varje :D

Idag vill jag lyfta två konstnärer
Marie Malm som målar på duk och skapar i keramik samt Maria Franzén som virkar och stickar lite allt möjligt.

Mari Malms  fina tavla och kvinnomärket i keramik

Maria Franzéns fina korgar hon virkat

Båda går att hitta på facebook och hittar ni dom inte så maila mig så vidarebefordrar jag om ni har några önskemål.
Mari Malm bor i Motala och Maria Franzén bor i Växsjö.

Idag har jag fått behandling och även träffat min ansvariga onkolog. Jag ska göra tre behandlingar till sedan ska vi göra uppehåll på ett par månader så kroppen får vila från cellgifterna. Det är med skräck i kroppen jag tar emot den här vilan. Tänk om det är en riktigt elak jävel som sitter där inne och som växer ruskigt fort, vad kommer hända då? Eller jag ska kanske hoppas att den elaka jäveln har stannat i växten vilket gör att jag kan vila från cellgifterna ett tag till. Är glaset halvfullt eller halvtomt, det handlar om förhållningssätt..som alltid!!!

Jag har köpt en liten söt radio till köket, (dom hade extrapris på Clas Olson och jag slog till :D) nu har jag trevligt sällskap i köket.

I måndags fick jag taktil massage på Hud och Hälsocenter på Skolgatan, jag somnade som en stock. Det var så otroligt skönt och avkopplande. Detta tillsammans med healingen måste jag fortsätta med.
Jag ska också försöka med medicinsk Yoga. Har fått ett program där jag ska stärka hjärnans båda hjärnhalvor, detta för att hjälpa vänstersidan som börjar bli sämre för varje dag som går.

Ha en skön vecka!
Kram

Ny behandling, healing och mammografibesök

Varför skriver jag inte mer på bloggen?
Jag vet inte, jag tänker att mina dagar ser likadana ut och då finns det inte så mycket att skriva om. Visst kan jag skriva om min frustration, min ångest och min rädsla men det gör bara att jag påminns om min situation och då blir jag mest bara ledsen.
Jag drömmer om att mitt liv är en mardröm och när jag vaknar upp så är allt bra, men när jag vaknar upp på riktigt så finns allt kvar......varför jag?
Den frågan kommer upp varje dag, hur kan man förhålla sig till det dagligen?

Jag får ny behandling nu. Den behandlingen som jag fick var fjärde vecka har inte hjälpt, tvärtom, jag har fått fler tumörer och magen har blivit ännu mera angripen. Nu får jag cellgiftsbehandling varje vecka och varannan vecka får jag Avastin och cellgifter. Avastin är ett läkemedel som stryper blodtillförseln till tumörerna så de ska krympa och helt avstanna i tillväxt. Jag är otroligt glad över att onkologen lät mig få den behandlingen, det tillhör inte standardbehandling. Varje torsdag åker jag, tillsammans med mamma, in till onkologen i Linköping och får min behandling. Vi åker sjuktaxi in som är kostandsfri (bara för att jag får behandling varje vecka) och jag får ta med mig mamma som ledsagare. Tack för det landstinget! Det som kommer ske är att jag kommer tappa mitt hår igen....det får bli så, jag har inget annat val men den här gången tror jag inte jag kommer att ta någon peruk. Jag får se, jag har fått en perukremiss men får se vad jag gör.

Idag har jag varit på mammografi. Jag fick kallelse till Norrköping först men efter en hel del mailkonversation så fick jag tid i Motala och det funkade lika bra det. Dessvärre kom maskinen inte åt ordentligt på det högra bröstet eftersom jag hade portacathen där men hon som tog hand om mig skrev det som kommentar till läkaren som ska titta på bilderna. De vore ju toppen på allt om det skulle visa sig att jag har fått bröstcancer också. Hoppas ni sköter era undersökningar som ni ska, mammografi och cytologprovtagningarna. Det kan rädda livet på er mina vänner så tänk er för innan ni avbokare eller struntar i en kallelse.

Jag börjar bli tröttare och tröttare. Märker hur min kraft sugs ut och energin försvinner mer och mer. Provade att vara hemma i min lägenhet i Norrköping förra helgen. Allt gick bra! Jag var på kirurgen och bytte gastrostomislang, sedan åkte jag hem och packade upp mina grejer, åkte därefter och handlade lite grejer innan jag landade hemma och pysslade lite med mina blommor och lite allt möjligt annat. Det var skönt som tusan att vara hemma men det var med blandade känslor jag åkte hem. Det var glädje över att kunna vara hemma, jag mår bra över att få vara i min egna lägenhet, sova i min säng och hänga i min soffa med min tv men jag inser att jag har inte kraft nog att orka hela tiden. När helgen var slut och jag åkte tillbaka till Motala var jag helt slut. Jag låg i två dagar och orkade knappt kliva upp från sägen eller soffan. Nu har magen strulat alldeles förskräckligt så det blir ingen hemgång till helgen. Om jag sköter mig och inte äter något så är allt lugnt men provar jag något att stoppa i munnen blir det stopp och vi får försöka att häva stoppet genom att spruta in vatten i slangen. Ibland funkar det och ibland tar det lite längre tid och då hinner jag må dåligt och börja kräkas. Inget trevligt alls om jag får utrycka min känsla. Får förhålla mig till att dricka och suga på isbitar igen......

I måndags provade jag healing. Veronica, en gammal vän, hörde av sig via facebook och frågade om jag var intresserad. Jag har aldrig provat det och tyckte det var en bra ide. Hon kom på förmiddagen i måndags och det var spännande. Känslan var avkopplande, lugnande och rogivande. Det tillsammans med den taktila massagen jag får av LAH (landstingets avancerade hemsjukvård) kommer göra gott för min arma kropp.
Min kropp känns som en gammal kvinnas kropp, den ser ut som en gammal kvinnas kropp också. Jag är så tunn så jag är genomskinlig på vissa ställen. Inget attraktiv alls! Jag har inte en muskel kvar på varken armar eller ben, det är jobbigt att gå upp för trappan här hemma och hamnar jag på huk har jag ett mindre mission att ta mig upp.

Livet är inte rättvist och det kan jag skriva under på men varför ska det vara så himla svårt/tufft för en del....?

Vi får se när jag skriver igen....kram