Jag fortsätter att leva en dag i taget...

Med brasans sprakande i ryggen och tv:ns ljud lågt vid sidan om skriver jag med gråten i halsen. Jag har precis läst Mia och Jocke Samuelssons blogg livmedcancer.blogg.se.
Jag fick tips om bloggen av Juanita som har No Arton, Mia och Jocke har varit deras revisorer. Jag tog kontakt med Mia via bloggen och vi har mailat varandra lite fram och tillbaka. Jag kan inte säga att jag känner henne eller familjen men jag känner med henne och familjen som jag tror väldigt många med mig gör.
Nu har Mia fått veta att det inte finns något mer att göra för henne, hon har fått en riktigt elak tumör som ligger och trycker på tjocktarmen och vi pratar dagar.....DAGAR. Inte år, månader, veckor utan dagar. Med två små pluppar och en man undrar jag på samma sätt som jag skrivit förut...VARFÖR?

Att reflektera över sin egna situation är fullt naturligt . Jag är tacksam över att Leo, min son, är så pass gammal som han är. Han kommer att komma ihåg mig. Jag finns hos honom på alla sätt och vis samt att han har sin mormor och morfar kvar i livet. Dom kommer kunna hjälpa honom att minnas om han undrar över något.

Det har funnits tillfällen när jag tänkt att jag skulle skriva brev som Leo skulle få vid speciella tillfällen. Vid födelsedag, vid studenten, och så vidare. Jag väntade mig att det skulle komma till mig vad jag skulle skriva men det funkar tydligen inte så för mig, det bara stockar sig.....Jag tycker det är tungt att tänka på döden. Jag vet att den ska komma men jag tog ut så mycket sorg förra året att jag bara vill lägga fokus på livet just nu. Jag ska skriva, jag vet bara inte när...

Jag har levt på dropp i över ett år med undantag för några månader, april, maj och juni-2014, när jag kunde äta lite. Hungerkänslorna kommer aldrig men jag kan ändå bli ruskigt sugen på mat. Därför är det skönt att få laga mat själv. Då stillar jag suget kraftigt. Jag smakar av lite och dofterna mättar gott. Att leva med dropp trodde jag var begränsat, jag trodde inte man överlevde så länge men tydligen kan man leva i flera år... Ja, inte blir man direkt överviktig. Just nu väger jag 46kg, fast jag uppfattar inte mig själv som undernärd. Lite för lite muskler på kroppen men med den kraft jag har finns det inte plats för någon träning.

Jag fortsätter att leva en dag i taget. Ibland mer och ibland mindre det beror på orken och energin.