Jag har så ruskigt svårt att komma till ro och komma i säng på kvällen. Jag kan vara uppe halva natten men ändå kliva upp rätt skapligt morgonen därpå. Sedan har jag riktiga sovdagar när jag inte orkar någonting utan bara vill sova. Inga världsliga problem i det stora hela men det tunga är att när natten är mörk kommer de svarta tankarna och då är det inte lättare att slappna av och försöka sova. Sorg är tungt att bära och helst när det handlar om mig själv....eller egentligen det jag inte kommer få uppleva.
I fredags var jag ute på promenad med en kompis. Hon rullade mig i rullstolen så jag skulle slippa gå. Jag orkar inte gå några längre sträckor. Dels tror jag att det beror på att jag har tumörer som sitter på bäckenet samt i lungorna men även att min kraft och kondition är undermålig. Jag är inte bara liten och tunn jag är ruskigt otränad också.
Vi promenerade till stan, gick och tittade i skyltfönstren och hamnade i en av stans kaffe- och tebod. Jag ville titta på chokladpralinerna och se om jag kunde få lite inspiration. Den första butiken vi hamnade i hade trappsteg så jag klev ur rullstolen och gick in i butiken. Carina som kom efter tog med sig rullstolen in och ställde den lite åt sidan. Även om det var jag som frågade om pralinerna så var det Carina expediten tittade på. Jag tänkte att jag inbillade mig säkert och viftade bort tanken om att jag tyckte att hon betett sig märkligt. Jag har aldrig varit med om att bli "ignorerad" när man ställer frågor och att inte få ögonkontakt när man pratar med en säljare. Jag skriver ignorera inom citattecken för det var inte så att hon inte pratade med mig, det var mest att blicken gick till Carina och hon fick svaren på mina frågor även om jag stod bredvid.
Vårt nästa besök blev en annan butik som också har chokladpraliner. Här kunde vi lätt rulla in rullstolen så jag satt kvar och tittade genom glasrutan på de fina skapelserna dom gjort själva.
Här fick jag en snabb blick sedan vände sig expediten till Carina och frågade om vi skulle fika.
Snacka om att bli totalt överkörd. Bara för att jag sitter i en rullstol är jag varken mållös eller på något sätt så pass illa däran att jag inte kan svara för mig själv.
Det är hemskt när man råkar ut för folks fördomar eller vad det nu kan vara.
En annan tanke är att Norrköping är nog en av de sämre handikapps-anpassade städer som finns. Man upptäcker det först när man som i min situation hamnar i det. Innan hade jag inte en tanke på hur många trottoarkanter det finns. Hur guppiga och knaggliga trottoarerna är. Hur smalt det är att ta sig fram i vissa butiker och var finns dörröppnarna när man behöver dom?
Här kommer länken till det sista inlägget om hur allt började, klicka på länken så kommer du direkt till klippet.
Hur allt började del 5
Vill du höra mig berätta om kirurgen som, i mina ögon, var helt knasig så klicka på länken här nedan.
Dålig erfarenhet av läkare
Har ni önskemål om vad ni vill höra mig berätta om så kom gärna med förslag. Skriv antingen på kanalen på Youtube eller också här på bloggen.
Hoppas ni får en skön vecka och jag önskar verkligen att vädret håller i sig ett tag till.....
Stor kram till er alla <3
Hej Nina ! Ja visst kan nätterna med sitt mörker och dom svarta tankarna som kommer då vara hemska. Tankarna som får en att tänka på allt som man kanske inte kommer att få uppleva.
SvaraRaderaHärligt inlägg om pralinerna men jag blir så ledsen när jag läser hur du blivit bemött !! Fruktansvärt !!!
Hoppas du får njuta av fint väder och härliga dagar den här veckan du också. Själv ska jag på en PET- röntgen i Linköping på onsdag. Lite nervöst över vad det ska visa den här gången.
Ha det bra// Sassa
Fy så fruktansvärt! Vilket dåligt bemötande! Jag vet att det är lätta att säga i efterhand, men egentligen borde du sagt något. Eller kanske iallafall maila dom i efterhand och berätta hur det kändes.
SvaraRaderakram, stå på dig!
Men hur dumma får folk vara? Vi lever ju 2015, inte 1900...Såg att folk köande igår för att få ta bilder på Steve Hawkin, han om någon manifesterar att rullstol inte påverkar hjärnans funktioner
SvaraRaderaSmart av dig dock att kolla in alla praliner och bli inspirerad.
Om du inte redan gör det, lägg katten nära intill när mörkret krafsar på själen. Att stryka en mossig katt/hund får sinnet att lugna sig.
Stor Kram!
Hej Nina,
SvaraRaderaMin erfarenhet är när folk reagerar så är deras egen rädsla för sjukdomar. De klarar helt enkelt inte av att komma för nära en okänd person som är sjuk. Det väcker ångestkänslor och rädsla hos dem och de är omedvetet rädda för att det ska lysa igenom deras fasad. Dom kan helt enkelt inte hantera sina egna känslor inför någon som är sjuk. De är också rädda för att dom ska stirra för mycket så att den sjuke kan tycka det är obehagligt. Jag tror inte att det beror på att dom tror att du inte kan svara för dig själv, dom vet bara inte hur dom ska hantera det. Det är ju så olika hur vi människor tacklar olika situationer, en del blir rädda och en del pratar på som vanligt, vilket ju är det bästa förstås. Tycker inte att du ska ta det personligt för jag tror inte att det handlar om det även om det kan verka så. Dom är bara rädda för sin egen dödlighet och det har egentligen inget alls att göra med dig. Så upp med hakan och försök att tänka att det egentligen inte handlar om dig. Jag vet vad du menar för jag har själv råkat ut för sådana beteenden och det är inte roligt. Jag är glad att du kan komma ut lite och få göra sådant du tycker om och det ska du fortsätta att göra och inte bry dig om hur folk reagerar för det kommer alltid att finnas folk som reagerar på det här sättet. Jag tror inte att dom är medvetna om att dom sårar och gör en ledsen. Dom kan bara inte styra sina egna känslor inför sjukdom och elände.
Fortsätt du och gör dina turer när du får möjlighet och njut av det och ha det jättebra. Vi alla som läser din blogg vet att du har så mycket att ge och absolut inte är en person som inte syns eller hörs. Det finns så mycket kraft och styrka i dig. Du är verkligen inte bara sjukdom och elände, du är NINA och det hoppas jag att du förstår att vi alla tycker.
Varma kramar
Du är en förebild Nina för oss andra...jag vill också ge en eloge till Dominique för hennes fina och kloka kommentar. Jag tror också det är rädsla som styr människors beteenden, inte elakhet, kanske lite obetänksamhet att man sårar. Nina, försöker se över detta, du är så stark...Kram Maggan
SvaraRaderaHej följer dig o tycker du är en fantastisk människa.Mycket bra m videobloggen.Din historia om galna läkaren berörde mig jag har arbetat nära den läkaren o påpekade ofta hans brist på empati så skönt att du anmälde o förhoppningsvis arbetar han inte med patientnära vård längre.Hälsningar. Helena
SvaraRaderaPretty nice post. I just stumbled upon your blog and wished to
SvaraRaderasay that I have really enjoyed browsing your blog posts.
In any case I'll be subscribing to your feed and I
hope you write again very soon!
my weblog ... Dragon Blaze Hack
Vill bara skicka 1000 styrkekramar💜💜💜
SvaraRadera