Jag väger 42 kg och orkar knappt ta mig till ICA

Det är fruktansvärt varmt och idag har sonen varit på badhuset. Jag klarar inte av när det blir för varmt, då får jag vätskebrist och mår illa och kräks. I morgon kommer det hem en AC som jag beställt. Jag står inte ut och måste verkligen ha möjlighet till att få lägenheten lite svalare. Idag var det 35 grader inne i min lägenhet...
Jag kan inte äta igen, försöker att bara dricka men till och med det kan bli komplicerat ibland. I onsdags var jag ute hos Tina i Lotorp tillsammans med sonen, Lotta och Gunilla. Tina hade gjort en Gazpacho, en spansk tomatsoppa. Den smakade ljuvligt och var riktigt välmixad så att jag skulle kunna äta den. Självklart blev jag dålig, när klockan började närma sig hemgång fick jag kliva in på toaletten och kräkas. Svårt att vet om det var värmen eller om det var att jag käkade som utlöste det hela. Jag och Leo hade i alla fall en underbar dag. Satt vid sjön i skuggan, vinden fläktade lite emellanåt och lyssnad på mina vänner när dom pratade.

I lördags hade jag min läkare från LAH här. Vi pratade lite om att jag måste sänka mina ambitioner och mina mål. Jag behöver inse att jag inte kan leva som vanligt hur pigg jag än känner mig. Det tar så mycket kraft och energi från mig när jag blir besviken för att saker inte blir som jag önskade. Den kraften och energin behöver jag till annat och min prioritering är att kunna tillbringa tid med Leo. Orka ta hand om honom och laga mat. Tanken är att få en så bra tid som möjligt av det som är kvar.

Det finns inget mer man kan göra för mig. Eftersom tumörerna är större och har växt till sig sedan jag fick min second opinion i Uppsala så är sannolikheten obefintlig att dom skulle kunna göra någonting kirurgiskt med mig där idag. I Linköping har dom gått igenom mina röntgenbilder flera gånger och dom är enade, det går inte att göra något mer för mig.
Jag hoppas jag håller mig på benen tills jag ska till Vidarkliniken och därefter skulle jag få påbörja en ny cellgiftsomgång.

I dag väger jag 42 kg, jag orkar knappt ta mig ner till min lilla ICA butik och handla. Det finns ingen ork kvar. Värmen gör sitt till också så det kanske blir bättre om det blir lite svalare. Jag är glad över att jag än så länge kan köra bil, men jag orkar inga längre sträckor. Linköping eller Motala är bara att glömma. Jag kommer med andra ord inte fortsätta min alternativa behandling hos Master Tho. Jag har ingen kraft och energi att pendla fram och tillbaka.

Jag kommer vara kvar hemma, kommer inte flytta tillbaka till Motala. Det är här jag har mitt hem, min son och mina vänner. Vi har pratat om det, mamma och jag, tillsammans med min läkare på LAH. Mamma förstår och jag hoppas hon har möjlighet att komma till mig när jag blir sämre. När jag blir riktigt dålig så har jag valt att avsluta på LAH eller Linnea enheten som det heter på sjukhuset. Jag vill inte dö hemma. Jag vill inte att sonen ska titta upp mot lägenheten och tänka "där dog min mamma", Han ska titta upp mot lägenheten och tänka "där bodde jag när jag var barn".

Idag har jag gjort egen bearnaisesås och tzatziki. Bearnaisesåsen blev otroligt god. Det var lite pillgöra, man var tvungen att vispa ordentligt och vara försiktig med rapsoljan men det var det väl värt när jag väl blev klar och smakade av. Eftersom jag heller inte har hittat något bröd som det inte finns konserveringsmedel i så har jag bakat eget bröd också. Det gjorde jag tidigare i veckan. Det är så trist att jag själv inte kan äta det.

Nu är det dags att sova!
Stor kram