Besök på onkologen och svar på röntgen....

Idag har jag varit hos onkologen

Det var dags att få reda på hur tumörerna har reagerat på att vara utan cellgifter i tre månader. Hur kommer det se ut? Har dom växt till sig?
Det var en kraftig anspänning i kroppen och jag har haft ruskigt lätt till tårarna. Igår när Erica masserade mig så rann tårarna hejdlöst, jag kunde inte sluta. Idag när jag åkte i taxin in till Linköping satt jag och grinade och när jag mötte upp mamma utanför onkologen grinade jag...ja det har varit många tårar idag.
När jag anmält mig i receptionen och gått de nästan 40 trappstegen upp till avdelningen mötte jag min kurator och ansvarig sjuksköterska. Det var ett varmt möte och det var gott att träffa dom.
Mamma och jag gick vidare till väntrummet och satte oss och pratade om lite allt möjligt. En halvtimme senare än bokad tid kom vi in till min läkare.

När vi sätter oss ner och hon börjar meningen med att säga "Det här är inte alldeles lätt att hantera" då kunde jag återigen inte hålla tårarna inne. Gud, hann jag tänka, jag kommer att dö nu! Det finns inget mer att göra för mig.
Hon pratade vidare om att dom fått en ny onkolog, en professor, som börjat arbeta hos dem och hur bra det var att diskutera med ytterligare en sakkunnig. När hon kom till saken berättade hon att teamet kommit överens om att jag inte ska fortsätta med cellgiftsbehandlingen, vi ska låta din kropp vila ytterligare tre månader. "Skit" tänkte jag, det är verkligen kört för mig.....
"Hur ser röntgen ut?" Hasplade jag ur mig efter att hon berättat att CA125 hade gått från 34 i juni till 80 nu i september.
Röntgen ser bra ut! Dina tumörer har inte rört på sig och några har till och med minskat. Vi pratar millimeter minskat, men ändock minskat.

Vi gick in i undersökningsrummet, hon ville göra en gynekologisk undersökning och känna på lymfkörtlarna. Allt såg bra ut och magen var mjuk (det är tydligen ett bra tecken).
Innan undersökningen strök hon mig över kinden och frågade om hon gjorde mig illa eftersom jag grät. Självklart inte, svarade jag. Jag är ruskigt tacksam över att tumörerna inte har växt det hade jag inte riktigt räknat med. Svårt att hantera tårarna och jag vet inte om jag fått ett positivt besked eller ett negativt......

Tillbaka till samtalsrummet gick vi igenom röntgensvaret igen, ja de hade stått stilla och en del av tumörerna hade minskat. Det stämde faktiskt! Det som är problematiken i det här läget är att man inte kan se allt till 100% på skiktröntgen. Därför behöver man reservera sig lite över svaret.
Nu har onkologerna begärt att få röntgenbilderna skickade till Linköping så deras röntgenläkare kan titta lite djupare och jämföra tidigare bilder. Därefter ska det hållas en konferens där onkologerna ska diskutera svaret. Sedan hör dom av sig till mig.

Summa sumarum är att jag vet egentligen ingenting mer än att jag kommer inte börja med någon cellgiftsbehandling och att jag kommer få ett mer definitivt besked inom en och en halv vecka.....

Vad jag däremot vet är att den 22/9 åker jag till Vidarkliniken och tar emot alternativ behandling och njuter av vacker natur.