Ja, det är med förundran dagarna passerar.
Ibland blir dom mer energirika än andra.
Att solen tittar fram är en berusning för livet.
Träffade min kollega Karin på en lunch. Hon var nyss hemkommen från New York och berättade om sin resa på ett sprudlande sätt. Hon har mycket energi och en fantastisk berättarförmåga. Tre veckor tillsammans med familjen kan vara både stärkande och utmanande vilket hon kunde förmedla på ett målande, helt perfekt sätt. Jag skrattade gott och det var härligt.
Kvällen har tillbringats i Ericas sällskap.
Vi hann att riva av några gamla minnen så jag nästan tjöt av skratt. Så otroligt tokiga grejer vi har haft för oss. Hur man än vrider och vänder på saker är jag glad över att jag har gjort det jag har gjort, det har format mig till den jag är idag. Jag tänker tillbaka på 1999 när jag började jobba på Kreta, då var jag glad över att jag hade mina vänner här hemma som roddade. Fniss...ni var bara bäst! Vi tittade också på förändringen på kroppen. Herregud det syns tydligt att man är 40. Erica visade rynkorna på armen som kom fram när man vred den i ett speciellt läge, eller hur skinnet på knäna har blivit slappare. Vi skrattade hysteriskt över det också! Otroligt befriande!
Vid 22-tiden gick jag in och tänkte skriva i min blogg. Tittade över om det fanns några nya kommentarer och fick då se några anonyma kommentarer som någon hade skrivit på mitt inlägg "det var en gång en relation"
Jag kan inte citera kommentarerna eftersom jag raderade dom direkt men budskapet var att jag skulle sluta knarka.
Hur ska jag sluta när jag inte ens har börjat?
Eller tänker man att mina saltpiller och imodium som jag tar tre gånger om dagen för att jag har stomi är knark?
Eller syftar man till cytostatikan?
Den tar jag ju inte själv och den får jag ju på onkologen...ska jag bli frisk från cancern verkar ju detta vara enda alternativet.
Morfin har jag inte sett skymten av, klarade knappt av att nyttja det ens efter operationen, mådde bara illa och blev snurrig och lugnande medel fick jag bara när dom satte cvk´n på mig. Även där när jag låg inlagd på sjukan. Men det lugnande medlet var ju värsta snackpillret. Jag tror att dom som jobbar med att sätta cvk på patienter som önskar lugnande får sig många goda skratt. Jag fnissade själv när jag kom på vad jag hade snackat om.
Zofran tar jag upp till fem dagar efter cellgiftsbehandlingen och Betapred tar jag både innan och fem dagar efter cellgiftsbehandlingen. Jag ser inte det som knark heller. Illamåendepiller och kortison...
Oavsett har jag cancer och måste genomgå behandlingar och äta medicin.
Eftersom jag har en ofantlig värk i kroppen behöver jag både alvedon och diclofenac, skulle inte överleva dagarna annars. Vet inte om det räknas in i knarkträsket. Jag är inte så duktig på just dom delarna.
Övrig tid vet ni som känner mig att jag gärna dricker lite vin och tar en drink när det passar.
Något annat har jag varken prövat eller behövt.
Nu har jag dessvärre begränsat möjligheterna att skriva kommentarer men det går ju alltid att skriva på facebook eller bli bloggermedlem. Jag måste dock alltid godkänna kommentarerna så bli inte orolig om de inte publiceras direkt. Och självklart är det ju bara mina vänner som kan skriva kommentarer på min facebook-sida.
Saker kommer i ett klarare sken när man ser det nedskrivet.....
Nu är det dags att natta kudden
Fridens liljor mina vänner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar