Existentiella tankar en fredagskväll...

Idag är en dag när jag känner att jag längtar efter att detta ska ta slut. Inte så att jag längtar efter döden men att allt det som gör ont ska sluta göra ont, allt strul som är med stomin är fasen ett halvtidsjobb om inte ett heltidsjobb emellanåt, det skulle vara underbart om den kunde fungera smärtfritt. Eller tänk om jag bara, jag menar verkligen bara hade cancer. Inga problem med tarmarna, utan att kunna äta utan en massa strul. Nu har vi kommit så långt här på Vidarkliniken att matintaget går relativt smärtfritt men då ökar flödena i stomin och eftersom den inte är riktigt som den ska så fräter det och läcker konstant. Det är som att välja mellan pest eller kolera och då är det lätt att längta efter en tid när detta är över...

Jag har pratat en del med en Irakisk kvinna här på kliniken. Hon är 60 år och har bott i Sverige i över 20 år. Hon är djupt troende, kristen och hon ber varje dag. Varje söndag går hon i kyrkan tillsammans med sin man. När vi pratar med varandra om olika existentiella frågor kan jag känna avund för hennes starka tro. Hon är otroligt stark i sin tro och hon lutar sig verkligen mot sin tro när hon mår dåligt eller söker efter styrka, självklart tillsammans med sina anhöriga. Hon är inte rädd för döden, hon vet att hon kommer till Gud och det är mer en själslig självklarhet för henne än för mig.

Vart hamnar jag efter döden? Händer det ingenting mer utan jag bränns (jag ska inte begravas) och sedan är det färdigt med kapitlet Nina? Livet kommer rulla på som vanligt för dig som läser detta. Visst kommer jag vara saknad, det blir alla som försvinner men är alla mödor och livserfarenheter tillsammans med all smärta helt onödig. Kommer jag inte få nytta av dem på något sätt efter min död?

En av sjuksköterskerna frågade mig om jag var öppen för det andliga, -ja, svarade jag. Det beror i och för sig vad det rör sig om. Någonting utöver skolmedicin finns det med tanke på att allt kommer från naturen från början. Jag tror också att hoppet spelar stor roll och berättade om min healing. Från oktober 2013 till juni 2014 har jag fått cellgifter, röntgen i juni visade på att tumörmassan hade ökat, enligt onkologen såg det inte så bra ut och det var med bävan jag var tvungen att ta paus från cellgifterna för att min benmärg inte skulle säga tack och adjö. Fri från cellgifter fram till september då en ny röntgen gjordes och under den perioden fick jag massage och healing 2-3 gånger i veckan. Den nya röntgen i september visade minskad tumörmassa samt att majoriteten av tumörerna har slutat växa. Det finns inget vetenskapligt som stödjer att healing botar cancer, men min tro på det alternativa har stärkts. Om DET handlar om att vara öppen för det andliga så är jag vidöppen! Med min sjukdom så är jag öppen för allt som kan vara möjligt för att lindra och bota. Jag har under min sjukdomstid aldrig bett till Gud, inte annars heller. Det närmaste jag kommit i bön var när jag var liten och fick be fader vår under en period innan jag gick och lade mig. Sedan har det varit på dop, bröllop och begravningar jag knäppt mina händer och lyssnat till prästens ord. Närmare Gud än så har jag aldig varit eller kommit. Ändå har jag velat tillhöra svenska kyrkan, jag är döpt men inte konfirmerad. Någonting inom mig tror men på VAD vet jag inte.

Jag önskar ibland att det vore min grej för jag tror att man kan hämta mycket kraft genom tron på Gud men det är inte jag. Jag vet verkligen ingen som svär lika mycket som jag eller som är mer skeptisk till det som inte går att ta på, det vore skenheligt av mig att helt plötsligt vända och bli frälst för att jag är nära döden. Jag tror på något annat. Sedan har jag blivit mer tillgänglig och genom det öppen för bla healing, olika tankar om skyddsänglar och någonting finns mitt ibland oss men vad är svårt att förkara. Jag är grymt mörkrädd och vill inte vara med om något övernaturligt. En oförklarlig, övernaturlig sak hände för några månader sedan som stärkte min tro på att det finns någonting mer men vad det var går jag inte in på här. Det som hände öppnade också upp dörrar för mig om att mirakel sker varje dag och även oförklarliga goda saker kan hända.

Jag hade ett annat samtal med en annan sjuksköterska som delade med sig av sin historia. Hon hade också haft cancer och även varit här på Vidarkliniken som patient och sedan börjat arbeta här. Hon berättade om sin tro och den var hon stark i. Religion är individuellt. Det finns inte bara en gud, det finns något gudomligt, något utöver jordlivet. Människan har alltid haft en tro till gudar oavsett tidsepok. Tron har alltid funnits där, det finns något starkare än det vi befinner oss i här och nu. Hon frågade om jag var rädd för att dö. -Nej, svarade jag. Jag blir mer ledsen över att behöva lämna min son och min familj än att jag ska försvinna. Sedan finns det en oro för hur det ska gå för min son och att inte få vara med vid tillfällen som är viktiga för honom. Tryggheten är att han är  älskad av många personer som kommer finnas där för honom både om jag finns där eller inte. Han kommer aldrig vara ensam. Ändå tillåter jag mig att grina en skvätt och bli lite ego att det kanske inte kommer vara jag....

Som ni ser för jag olika diskussioner med mig själv och min omvärld om det existentiella. Jag är inte färdig i min tro och var jag landar kan jag inte svara på men på vägen får jag många människors tro berättad för mig och det uppskattar jag.