Så här är läget just nu!

Jag börjar närma mig slutet på min sjukhusvistelse och på måndag är det dags att åka hem till mina föräldrar igen. Det ska bli oerhört skönt samtidigt som jag är orolig för hur det ska gå. Jag är rädd! Rädd för att det ska hända något.

Jag frågade en av mina operativa läkare på ronden i fredags vad det värsta som skulle kunna hända just nu. Hon svarade mig att det handlar mer om stomin, att det blir ett ökat flöde och att jag får gå med dropp hela dagarna för att kompensera vätskebalansen och lite andra saker i kroppen. Skulle det hända skulle inte det vara så farligt enligt min egna känsla/tanke. Då har jag varit med om värre grejer! Så länge jag också får cellgiftsbehandling och håller tumörerna i schack så är det heller ingen fara. Risken för tarmvred är liten då tumörerna är på tillbaka gång och så länge jag svarar bra på cellgiftbehandlingen men det är när jag inte längre kan ta emot cellgifter, vad händer då?

Mamma tycker jag ska njuta av situationen som den är nu, inte tänka så långt framåt, men det är lättare sagt än gjort!

Just nu håller man på och trappar ner på all medicinering jag har. Det är så skönt, skönt för att jag slipper ha en massa läkemedel i kroppen och också skönt för att jag blir piggare och mer allert. Jag och min hjärna börjar kommunicera igen :). Det har resulterat i att det enda jag har just nu är morfinplåstren och även dom ska minskas ned och även bytas med tre dagars mellanrum istället för två som jag haft nu. Det är härligt att vara smärtfri!

Jag var helt knäckt i fredags, jag tror jag grät hela dagen. Kunde inte rå för det och inte heller stoppa det. Det var bara att låta det ske och rinna av mig.
Det är när jag börjar tänka på Leo som det kör ihop sig, då grinar jag för fullt och när det väl börjar kommer allt över mig. Jag vill så gärna ha honom hos mig, att allt ska vara som vanligt, men det går bara inte att få ihop. På sikt kanske jag kan flytta hem och allt kan bli som vanligt under en period, det är vad jag hoppas på....vi får se hur det utvecklas. Jag tycker det är så orättvist och jag önskar att situationen vore annorlunda. Jag vill bli frisk och jag vill leva!
När Johanna hörde av sig efter sitt jobb kunde jag inte prata, jag bara grinade hela tiden. Då kom hon till mig och det kändes så bra. Det var skönt att få gråta lite i hennes famn också. Under dagen tog jag mig faktiskt ut och gick en promenad i det fina vädret runt sjukhusområdet. Det kändes lite skakigt, har ju inte rört på mig ordentligt på flera veckor men allt gick förvånadsvärt bra. Det var lite balsam för själen att få lite luft och sol, hoppas det fina vädret håller i sig ett tag till.

Lördags morgon åkte jag ner till röntgen på morgonkvisten. Min onkolog är lite orolig för min vänstersida som inte riktigt vill hänga med. Finmotoriken i fingrarna är svag. Jag har svårt att knyta skorna, sätta på mig schaletten, hålla fast i grejer med vänsterhanden och vänsterbenet får jag "gunga" eller "slänga" fram när jag promenerar. Det blev en skiktröntgen av huvudet och det gick snabbt. Först tog dom några bilder utan kontrastvätska sedan sprutade dom in kontrasten och tog några bilder till. Kontrastvätskan sprutades in mycket långsammare än vad jag är van vid, när jag röntgat bröst och buk, så värmen blev inte lika intensiv som det har varit förut men den höll i sig längre istället. Känslan av att bli akut kissnödig infann sig inte på samma sätt. Hoppas nu att det inte är något allvarligt. Jag har fått min beskärda del av sjukdomar och elände jag behöver inte något mer men det är klart att man oroar sig. Kroppen gör inte som jag vill utan blir bara svagare och svagare, klart man blir orolig och bra att det utreds. Jag hoppas det beror på cellgiftsbehandlingen men då funderar jag på varför bara ena sidan är drabbad, det borde vara detsamma på höger också.

Igår kom mamma till mig. Det är så skönt när hon finns runt omkring mig, hon skapar trygghet och sedan har hon både hopp och styrka med sig. Vi tog samma runda som jag hade promenerat dagen innan. När vi kom tillbaka från promenaden gick vi ner till kiosken och köpte oss varsin glass och gick tillbaka ut i det härliga vädret och satte oss på en av bänkarna utanför sjukhuset och njöt. Det var verkligen varmt i solen :)

Idag kommer det också lite besök, Cicci kommer på förmiddagen och på eftermiddagen kommer Johanna och Leo.
Där emellan ska det stomitränas, förbandet på magen ska bytas och jag ska packa ihop mig.
Har bestämt med mamma vid 11 i morgon, tänker att ronden måste gå innan jag kan åka hem.
Vi, mamma och jag, har som mål att åka till min lägenhet i Norrköping och hämta lite kläder och skor. Jag måste byta ut min vintergarderob hemma hos mina föräldrar till en mer vår- och sommargarderob. Behöver inventera vad jag har för kläder och se vad jag behöver köpa för nytt. I och med stomin kan jag nog inte ha hälften av det jag köpte förra sommaren så vi får se hur jag får ihop det.
Det ska bli skönt att se min lägenhet igen. Det skulle vara fantastiskt OM jag skulle kunna flytta hem igen....

Nog om det!
Ha en skön söndag och var rädda om er!
Stor varm kram <3