Mat mat mat

Helt plötsligt kom vändningen!

I går eftermiddag var den opererande läkaren inne för att titta till mig och se om jag hade några frågor. Han var väldigt nöjd med operationen och den hade gått riktigt bra. Jag kommer fortfarande att ha lite läckage från fisteln eftersom tarmen producerar egen tarmvätska men det kommer inte vara i samma omfattning och heller ej lika smärtsamt. Han avslutade med att säga att jag fick börja äta. Mamma och jag blev helt chockade, menade han allvar. Jag sa att jag hade smakat på lite nyponsoppa för att vänja magen vid annat än klar dryck men läkaren såg inga hinder till att jag började äta riktig mat. Jag förstår inte om ni förstår men jag har inte ätit och svalt mat sedan november 2013. Min uppfattning har varit att jag aldrig mer ska kunna äta och det har varit en sorg bara det. Det är så mycket socialt som mat är involverad i. Oftast träffas man ju inte utan att fika eller äta, om man nu inte tränar eller så tillsammans :)

Från att känna en befrielse att bli av med stomin i maj 2013, lika befriande var det att få stomi i fredags.

Nu har jag ätit min första måltid, pannbiff, grönpepparsås, potatis och lingonsylt. Jag åt inte upp allt och jag tuggade väldigt noga. Jag tror ingen kan förstå den här situationen, den var helt underbar. Jag har ätit, tuggat och spottat ut maten förut men känslan att få svälja är otroligt tillfredsställande. Det gör att själva situationen blir fullkomlig!
Jag hade Anna och hennes mamma här på besök och jag blev fotad hysteriskt mycket :) Det var en magisk situation som verkligen behövde dokumenteras. Idag har jag också ätit frukost, var tvungen att ringa mamma och sällskapa lite med henne under tiden jag åt. En liten ostsmörgås, lite yoghurt och några klunkar te. Det smakade också helt underbart!

Livet har tagit en annan vändning. Detta innebär inte att jag kommer att bli frisk från cancern, den finns fortfarande kvar men min livskvalitet har blivit till det bättre. Att vara självförsörjande (äta mat) och slippa näringsdroppet på nätterna är bra. Hoppas hoppas hoppas att det får vara så här ett tag. Jag behöver det här för att stärka mig psykiskt. Det som gör mig rädd är att oftast toppar man och blir bättre när man har cancer för att sedan dippa rejält och bli sämre. Nu har jag haft dom resorna flera gånger och lurat döden, kroppen är otroligt stark även om jag själv nästan bett om att få dö på grund av smärta så har kroppen valt att leva.

Nu vill jag önska er en skön annandag påsk!
Stor kram