Kroppen ruttnar inifrån och ut

Påsken har tillbringats på US i Linköping.
Långfredagen vid 18 tiden blev jag nedskjutsad till operation, jag hade ont som tusan i hela underlivet efter att fisteln läckt avföring i x antal dagar, så det var en befriande känsla som infann sig hos mig när operationen äntligen blev av. På Kirurgiska akutavdelningen (KAVA) sätts olika prioriteringar på de patienter som behöver opereras och det kan komma mer akuta patienter som går före, därav min känsla och tacksamhet över att det ändå inte tog så lång tid.

Jag hade fruktansvärd tur som fick den läkaren som opererade mig i februari 2013 här i Linköping. Då var det också en fistel som han opererade. Då tog han en del av min lårmuskel och förde upp i mellangården för att täppa igen. Fisteln satt då mellan ändtarm och slida. Då hade jag fortfarande kvar stomin som jag fick vid operationen mars 2012 så jag påverkades aldrig på det sättet jag gjorde nu. Det jag vill framföra är att han är den bästa i sitt slag så jag var otroligt trygg med att det var han som opererade mig.

Operationen gick bra och jag har fått en stomi permanent upplagd på min vänstra sida. Den har redan kommit igång och det är främst galla som rinner ut men det är positivt att den flödar. Nu har jag också stängt av den stomin som satt i magsäcken. Läkarna vill se om stomin tar upp det jag dricker. Då kan vi plocka bort den och jag behöver bara stomin. Det skulle vara otroligt skönt!

I torsdags kom Jenny, Pilla och Anna på besök. Det var mysigt att träffas! Jag fick mina ögonbryn noppade av Jenny (hon är den som är yngst och som fortfarande ser någonting :D) och Pilla färgade dom. Jag kände mig riktigt fin och fick lite färg i ansiktet. Tanken som då slog mig var att det kanske var sista gången jag träffade dom, alla tre tillsammans.

Det känns som min kropp ruttnar inifrån och ut. Man åtgärdar ett problem men då öppnas bara ett
annat. Jag tror inte det kan bli värre men det känns som att det bara är början och det blir värre.
Jag förstår att det bara är livsuppehållande insatser som görs för mig nu och jag tänker mer och mer på döden. Jag har varit så orkeslös och ledsen. Jag har inte haft kraft att kämpa och jag vet inte om jag fortfarande har kommit dit. När det hela tiden blir bakslag så bryts man ner psykiskt. Fysiskt är mina värden bra och jag verkar ha ett starkt hjärta som fortfarande hänger i.
Det psykiska är fruktansvärt när det sviker, jag bara gråter och ser allt nattsvart. Jag orkar heller inte titta på de möjligheter som eventuellt finns. Då är det tur att mamma och Johnny finns! Dom kämpar och tappar inte tron och det är jag både glad och tacksam över.

Jag har varit i kontakt med Uppsala Cancer Clinic flertalet gånger men vi har ringt om varandra. Jag hoppas vi når varandra efter påskhelgen. Det är vad jag har förmått göra och vad jag haft kraft till.
Jag vill veta hur dom tänker efter att dom fått min operationsberättelse. Nu var ju främst frågan om de kunde operera mig och lägga upp en stomi och det har ju redan skett.

På tisdag ska jag träffa min onkologläkare. Då ska vi titta på röngenbilderna som togs torsdag för en vecka sedan. Syftet med röntgen var främst att titta på min vänstra sida. Jag får inte riktigt vänsterfoten att hänga med mig när jag går och vänsterhanden blir bara svagare och svagare. Är det en biverkning från cellgifterna eller är det några nerver som sitter i kläm? Ja det är det vi inte vet! Kroppen ruttnar inifrån och ut!

Ha en fortsatt skön påskhelg i det helt fantastiska vädret!