tisdag 15 april 2014

Jag blir uppäten inifrån och ut....!

Idag är det min födelsedag. Jag fyller 43 år och spenderar min 43 års dag inlagd på LAH i Motala. Anledningen till att jag hamnat här beror på att jag inte sovit på fyra nätter. Jag har haft problem med magen, diarréer, vilket gjorde att jag i söndags kapitulerade och bad om att bli inlagd.
Nu är avföringen under kontroll med hjälp av munsönderfallande imodium men då har det bildats en fistel istället.

Fisteln finns i mellangården och har gjort så att bukvätska runnit ut i underlivet och praktiskt taget frätt upp hela härligheten. Jag är helt knäckt! Funderar allvarligt på hur jag ska hantera detta? Det gör så ont att det inte går att beskriva i ord och min tid spenderas mestadels på toaletten. Jag duschar rent,  bedövar med xylokain och smörjer med inotiolsalva. Förutom det får jag lite starkare läkemedel för att överhuvudtaget stå ut.

Jag vet att det finns många som gärna skulle vilja hälsa på mig men jag vill inte ha besök just nu. Jag orkar inte. Nästa vecka ska dom göra ytterligare ett försök med att lägga upp en stomi för att få bort symptomen av fisteln. Vi är inte där än men vad jag förstod är det den enda möjligheten för att få bort den djävulska smärtan. Och smärtan är det som kretsar runt hela mig.

Jag orkar inte så mycket mera kan jag lova. Det känns som om kroppen äter upp mig inifrån och ut..


3 kommentarer:

  1. Kära Nina, din situation är ju helt obeskrivligt vidrig. Önskar att du kunde få lite respit från cancerhelvetet. Jag känner dig inte men känner med dig så oerhört. Stor varm kram på födelsedagen.
    //Isabelle

    SvaraRadera
  2. Det är förjävligt, Nina, att du ska prövas så kopiöst! Jag vill ju säga grattis �� när du fyller, men du har ju haft en vidrig födelsedag! Om jag kunde trolla bort din smärta och din sjukdom skulle jag göra det ögonblickligen! Varför är vi människor så "små"? Du hade sååå förtjänat en fin födelsedag! Jag hoppas att de lyckas med nästa operation, så denna smärta försvinner. Lider verkligen med dig! Stora kramar!

    SvaraRadera
  3. Att livet kan vara så orättvist. Du är en kämpe med en positiv glöd som få, jag tänker ofta vad är meningen med det du tvingas stå ut med? Jag önskar det fanns något man kan göra för dig.

    Tänker på dej <3 Varma Kramar till dej Nina.

    SvaraRadera