Gamla minnen gör sig till känna - ångest!

Ja det ska väl bli några vändor fram och tillbaka innan allt stabiliserar sig. Jag är tillbaka på sjukhuset, kirurgen avd 11.
Efter att det kommit en hel del blod ringde jag upp till sjukhuset igår för att höra om det Var normalt att blöda så här mycket. Då hade jag sprungit på toaletten från måndags kväll till tisdags morgon med bara någon timmes mellanrum. Jag var matt, trött och orolig. Jag fick komma upp och ta lite prover och träffa en läkare innan det togs beslut om att jag skulle läggas in igen. På sjukhuset hade dom varit så gulliga att dom gjort i ordning "mitt" rum, så jag fick tillbaka det jag haft. Jag känner verkligen att dom månar och tar hand om mig.

Nu sjunker mina värden sakta sakta och det planeras för en sigmodeoskopi. Ont fan gör det eftersom jag är så öm och min senaste erfarenhet av den undersökningen var att jag blev sydd utan bedövning i skrevet för att sätta fast en kateter. Förstår ni att hela min kropp skriker NEJ! Minnet sitter starkare än vad jag hade föreställt mig, pulsen höjs, svetten kommer och jag är torr i munnen. ÅNGEST!

Självklart vill jag också lokalisera blödningen så man kan göra åtgärder för att hjälpa läkningen men tidigare erfarenheter är tunga att bära. Läkaren som rondade har inte vetskapen om det som hänt och jag sa bara att jag inte ville, kan man inte göra ett vanligt ultraljud istället.... Tydligen kan man bara se svullnad och inte vart det kommer någon blödning... Fastande med klara drycker är lunchen idag.
Troligtvis blir det ingen hemgång idag med andra ord....fast det sista ordet är inte sagts än!

Dom här bakslagen är svåra för mig att hantera, jag dippar psykiskt och grinar mest hela tiden.
Tack snälla alla ni som smsar, mailar och hör av er via Facebook genom att skicka energi, kärlek och kraft! Det kommer väl till pass och gör att jag försöker hålla modet uppe.

Hoppas vi ses snart!
Kraam ❤