Värdena fortsätter att sjunka...

Mina värden fortsätter att sjunka och jag blir kvar på sjukhuset.
Jag fick känslan om att jag skulle få åka hem idag men vid ronden ändrades det när man fick klart med provsvaren.
Det är bara att stilla sig och köpa läget, känner inte att jag tänker stressa hem utan låta tiden ta tid även om jag håller på att tråkas ihjäl.

Undersökningen igår gick bra.
Läkaren som gjorde ronden kom av en händelse in på mitt rum och jag fick möjlighet att förklara och berätta om min situation och tidigare erfarenheter. Det landade bra och jag fick till mig att man månar extra om mig och ser till att jag har det bra.
Förberedelserna inför en sigmodeioskopi är att klyxa. Man sprutar upp laxermedel via ändtarmen och försöker hålla sig så länge det går innan man tömmer i toan. Eftersom jag blöder och är rätt öm är det hemskt. Den manliga sjuksköterskan som ansvarade för mig igår frågade om jag klarade mig själv....Finns inte ens på världskartan att NÅGON skickar upp laxermedel i rumpan på mig, det räcker med alla undersökningar, röntgen och annat som varit sjukdomsrelaterat. Det jag kan göra själv vill jag göra själv även om jag vrider mig i smärtor. Det är inte någon skön syn när man lägger sig på sidan på toagolvet för att få bättre flöde på klyxet, det går inte att stå. Man jobbar med att trycka in vätskan, som är som vatten, och man känner hur tarmen fylls. Det tar inte många sekunder innan man behöver sätta sig på toan. Med ett nyopererat sår på magen är man inte den snabbaste men jag är klarade mig....
Jag fixade inte hela flaskan men det jag fick in fick räcka gott nog.
Det tog lite extra tid innan jag fick komma in till undersökningen, då fick jag en tablett lugnande och jag vet inte ärligt om den hann att göra någon verkan.
Sköterskan som var med var samma sköterska på mottagningen som varit med vid alla mina undersökningar där. Hon är helt underbar och förstod min ångest, satt med mig hela tiden och klappade mig på armen under tiden undersökningen pågick.
Läkaren var en skojfrisk norrlänning som hade stor förståelse och var väldigt försiktig. Det gjorde ont som tusan men jag blir också fascinerad över bildskärmen jag kan titta på hur tarmarna ser ut inifrån.
Jag såg stygnen vid skarven där fisteln är igensydd och jag såg att det fanns en hel del blod och blodklumpar i tarmen.
Efter att allt var över började jag ju såklart att grina, jag är så tjutig nu att jag blir trött på mig själv.

En av sköterskorna kramade om mig vid middagen och frågade hur det var med mig och varför jag var tillbaka, då började jag grina. När jag berättade för läkaren började jag grina...
Idag känns det visserligen bättre. Kan föra ett normalt samtal utan att tårarna rinner.

Har haft besök av Anneli på förmiddagen, så himla mysigt och lagom. Fick en tidning och en bok som jag ska sätta tänderna i. Det är bra för mig att bara vara. Ungefär som man säger till barn, du måste ha tråkigt för att uppskatta att ha roligt.

Stor kram till er alla!