fredag 18 maj 2012

Klart jag är rädd, men vem är inte rädd lite då och då?

Sorg i all ära och det måste man unna sig för att pysa ut men när man känner att man nått botten är det dags att vända.
Jag har varit på många bottnar och rotat men den här är annorlunda......

Jag behövde onsdagen och torsdagen för att gråta ut, vara rädd och gräma mig för det som komma ska. Att jag har en sjukdom som visserligen går att botas när man upptäcker den i rätt tid som det säkert är i mitt fall. Fast jag är orolig över att det kommer från bukhinnan, vad innebär det egentligen? Få jaga upp mig för det som kanske händer och tänka att jag faktiskt kan dö. Inte förlika mig med känslan men ändå bara tocha den för att kunna krama om sonen lite extra och även njuta lite extra av hans doft, sällskap och närhet. Att även tänka lite mer på min familj och mina vänner. Känna hur mycket jag älskar dom och hur jag uppskattar att jag har allt det där omkring mig.

Samma känsla är kvar med hänvisning till sonen, familjen och vännerna men idag klättrar humöret och möjligheten att tänka positivt uppåt.
Funderar allvarligt att raka av mig allt hår innan det lossnar som tussar från huvudet. Den tanken håller på och landar hos mig.
Vi får se vad som händer...... undra hur jag ser ut som rakad?

Sonen förlorade stort idag, han blev så otroligt besviken och ledsen och det kändes så svårt att sitta bredvid när han gick där inne på banan och kämpade utan att han fixade ett enda litet game.
När vi kom hem låg det ett  brev från onkologen på dörrmattan. Dom ville ha några blodprover gjorda idag tills vi ska träffas på måndag. Hur ska jag lösa det? tänkte jag när klockan var 13.30 på eftermiddagen.

Vårdcentralen var det ju kört, fanns ingen tid att få och då prövade jag att ringa upp till kirurgavdelningen. Jag kunde komma på direkten så jag slängde mig i bilen och åkte upp så det blev gjort.
Där träffade jag en sjuksköterska som delade med sig av sina egna erfarenhet av cancer. Hon hade inte gått ner i vikt av cellgiftet, tvärtom hon hade gått upp vikt, hon hade inte tappat håret från början, hon hade inte mått så dåligt eller haft så ont i kroppen. Oavsett om hon hade haft alla delar och kanske mått skit så kunde hon förmedla så mycket positiv energi till mig att stegen ner från trappen och vägen till bilen var skuttande och lätta. Och så har dagen fortsatt att vara.

Eftermiddagen fortsatte i samma positiva anda när jag träffade en av mina fantastiska kollegor. Lite mat på Brasseriet och sedan en liten shoppingrunda på stan.
Balsam för själen!

Jag har fått så många vackra buketter hemskickade till mig

En härlig Gerberabukett från Sara,
stort tack vännen

En söt sommarbukett från Hollies - Cilla, My och Åsa
Stort tack!


En vacker rosbukett av Eva-Marie
där hon också tipsade mig om att ta bort
så mycket grönt som det är möjligt från stjälken
då håller sig roserna längre
Tack för buketten och en mysig eftermiddag!

1 kommentar:

  1. Läser din blogg samtidigt som tårarna rinner ner för mina kinder...du fixar detta Törnström.
    Du finns i mina tankar...
    Puss Majsan

    SvaraRadera