Att anmäla känns som ett viktigt uppdrag att genomföra

I går fick jag möte med min läkare, en annan kirurg som var med vid min operation. Vi pratade om operationen och även om förhållningsättet och mina upplevelser med den dåvarande ansvariga läkaren efter.
Klart att jag hade många frågor om förfarandet och hur det kunde bli som det blev men det finns inga förklaringar utan bara skam över hur det hade blivit. Jag blev också uppmuntrad att gå vidare med detta och det känns av stor vikt att göra det.
Kuratorn som jag haft kontakt med har hjälpt mig med vilka instanser jag ska vända mig till.
Jag fick även ett samtal med avdelningschefen som även hon rekommenderade mig att gå vidare vilket gör att jag förstår vidden av hanteringen av mig av den andra läkaren.
Nästa vecka ska mamma och jag träffa klinikchefen i ett möte för att berätta om mina upplevelser och min uppfattning som patient och mammas uppfattning som anhörig. Det känns skönt att jag orkat skriva lite på bloggen vilket gör att jag har då datum och minnen bra dokumenterat i grunden sedan behöver jag bara fylla i och fylla på. Det här ska inte få drabba någon Greta på 73 år eller någon Kalle på 84, det känner jag är ett ansvar jag måste ta.

Nästa vecka får jag troligtvis provsvaren på tumörerna. Då kommer även en planering för efterbehandingen att göras och det som är avgörande är vart den kommer ifrån, om det är från tarmarna eller äggstockarna. Cellgifter och eller strålning, har inte en aning vilket det blir men hoppas bara att jag får må bra och att jag ska orka.

Det var fantastiskt att få sova hemma i min egna säng. Dessvärre är det ju bara skinn och ben på mig så jag hade ont som fasen i kroppen när jag vaknade. Skulle behöva en mycket tjockare bäddmadrass att ligga på. :D
Att bara få styra sin egna tid och göra som man vill i sin hemmamiljö är helande.

Nu ska jag ta en promenad och en sväng för att inhandla en vårjacka, jag håller ju på och frysa ihjäl i detta väder.

Stor kram till er alla