Ett steg fram och två steg tillbaka

Fy fan,hur kunde jag hamna så illa.
Tänk om jag aldrig gått till min gynekolog som skickade mig vidare till röntgen osv.
Jag hade ju fortsatt tuta på i livet som ingenting. Undra om jag hade överlevt det här då?

Att jag inte nog med operationen är trött utan jag är även slutkörd som människa. Jag orkar ingenting. Klarar inte av relationer, titta på tv:n eller läsa tidningen. Jag fixar inte att sortera det som kommer till mig.

Fick samtal med en kurator i veckan och jag storgrät hela tiden. Det är så svårt att acceptera, förstå och hantera. Gråtit har jag nog mest gjort hela tiden.
I onsdags fick jag ett rejält bryt där jag på ronden sa att jag var så jävla trött på det här sjukhuset, så jävla less på att må dåligt, så äcklad av alla mediciner och jag ville bara åka hem.
Klok läkare som lyssnade och sa att i sinom tid får du åka hem och att det måste bli lite bättre först. Vi ska hjälpa dig att hålla modet uppe.
Jag var så matt efter alla kräkningar, taskig mage som aldrig ville komma igång och så denna hopplöshet.
Min ansvariga läkare kom in i måndags och bad om ursäkt, vi börjar om och det känns ok.

Jag fick en venkateter insatt och det förändrade mycket.
Jag är känslig i mot allt, dofter, smaker, ljud. Jag har inte kunnat ta emot näringsdropp för det har gjort så ont i armarna, tydligen är det kärlretande. Men efter att dom satte nålen i halsen på mig så var det inga problem, där tar dom även de blodpropp som behövs och minimerar sticken i armarna till noll.
Jag är helt blå på både armar och ben. Armarna känner jag mig som en nåldyna, dom har fått försöka både en, två och fyra gånger innan dom träffat rätt, men det slipper jag nu. Benen är riktigt fula efter alla blodförtunningssprutor jag har fått varje kväll men det läker väl det också.

Jag är ju så äcklad av denna stomipåse. Jag spyr varje gång det är tömningsdags. Tills i natt, då en sköterska lindade in kärlet i plastpåse så stanken inte kom upp i näsan på mig, då gick det skapligt.
Här väger man och mäter allt som kommer ur en. Så blir det inte hemma utan där kan man sitta på toaletten och tömma och spola direkt - pju, dit längtar jag!

I onsdags kom Leo, Gud vad jag längtat efter min son. Han var så öm emot mig, satt och klappade på mig och strök mig över ryggen och berättade hur mycket han älskade mig. Samma kväll hade han skickat ett sms där det stod att han saknade mig. Han hade köpt ett litet gulligt och ulligt gosedjur till mig, ett vitt litet lamm. Lilla skruttungen, kommer på söndag igen.

Igår blev jag nedskjutande till röntgen. Proverna dom hade tagit på morgonen visade förhöjda värden på inflammation.
Då blev jag skickad på skiktröntgen med vanliga bilder men också med en slang uppkörd i analen där dom sprutade in kontrastvätska. Man har inte mycket värdighet eller integritet kvar. Dom var oroliga att det hade blivit något läckage någonstans men det var bara några gasblåsor som gjorde sig påminda. Efter det fick jag börja äta. Skonkost. Liten gryta med ris och kokta morötter, smakade helt ok men eftersom man ska tugga ordentligt hann jag både bli trött och tappa aptiten. Jag blir ingen fet tjej här på sjukan kan jag lova.

Ha en skön helg i kylan, våren kommer vartefter