fredag 9 mars 2012

det sista man förlorar är hoppet!

Det är över en vecka sedan jag skrev sist och mycket har hänt under solen sedan dess.
Ibland sker saker för att dom ska ske vid rätt tidpunkt....

Jag gjorde magnetröntgen och ytterligare en datormotografiröntgen  den 1 mars. Svaret på dessa kom i måndags och just då, i det ögonblicket bröt jag ihop.
Alla chefer hade blivit kallade till möte på grund av den rådande ekonomin samtidigt som jag väntade samtal från min läkare och självklart inföll sig båda sakerna samtidigt. Inte så svårt att prioritera då hälsan kommer främst.

Läkaren från kvinnokliniken ringde och berättade att det var lite överraskande bilder dom fått fram från skiktröntgen och magnetröntgen. Det har inget med livmodern alls att göra utan det är tumörer på tarmarna. Både på tjocktarmen och tunntarmen.
Vadå har jag cancer i magen?
Efter ytterligare en halvtimme ringde kirurgen upp, rektoskopikirurgen....det blir han som blir min läkare nu eftersom det inte finns något för kvinnokliniken att göra ytterligare.

Han var lite stressad och hade inte hunnit titta på bilderna ordentligt men uttryckte ändå en oro och flaggade för att en operation bör göras snarast. Han skulle återkomma för mer information och även ta ställning till i fall jag behöver göra ytterligare en magnetröntgen, mer fokuserad på tunntarmen.

Han ringde två dagar senare och berättade att preliminär operation bokad den 22 mars och den ska göras i Norrköping. En akut magnetröntgen på tunntarmen ska göras snarast och sedan bokade vi möte den 19 mars för konsultation/samtal/planering.
Mina tankar går såklart bakåt i tiden med malingt melanomet som jag operarade bort i mars och november förra året....är detta något som har med det att göra?

Idag har jag gjort magnetröntgen igen och det är så rackarns kallt på avdelningen så jag tror dom fick sticka mig 6-7 gånger innan dom fick fatt på ett ordentligt blodkärl. Jag fick både dricka kontrast vätska och även få det intravenöst tillsammans med ett medel som ska lugna tarmarna. Då var jag nära till tårarna, man blir lite extra ynklig när det skiter sig hela tiden....

I tisdags körde jag mitt sista pass och jag var helt slut. Jag räknar iskallt med att var tillbaka som vanligt igen den 16 april. Både på jobbet och på gymmet. Det är i alla fall mitt mål. Klart tankarna går på annat håll och jag kan inte riktigt släppa allt förens jag vet vad det är som finns i min kropp därför presterar jag uselt när jag instruerar. Lika bra att släppa det så länge och komma tillbaka pigg och fräsch till våren igen.

Jag har världens bästa vänner omkring mig och även en nyfunnen vän som av en händelse är läkare. Så himla praktiskt! Jag känner mig otroligt trygg och peppad!
Det här kommer att gå bra!

Till helgen kommer Elle, då ska jag banne mig unna mig att göra stan osäker - man vet aldrig när det sker nästa gång....

Ha en skön helg!
Kraaammm

2 kommentarer:

  1. Jenny Lindbergmars 09, 2012

    Bästa Nina! Åh, jag har följt dig på bloggen en tid tillbaka.. Så tråkiga nyheter du berättar om, jag blir verkligen både ledsen och berörd när jag läser det. Jag vill bara att du ska veta att jag tänker massor på dig :)) Jag vet ingen spralligare, gladare, starkare och mer målmedveten person än dig!! Din personlighet kommer att hjälpa dig gå igenom det här, det är jag säker på <3 Kramar i massor från Jenny Lindberg!

    SvaraRadera
  2. Hej Jenny! Vad glad jag blir över att du gillar min blogg! Tack :-). Visst är det tufft just nu men kommentarer liknande det du skrivit värmer massor och jag uppskattar det verkligen. Ha det gott Jenny och hälsa Jonas. Stor kram

    SvaraRadera