Lätt hjärnskakning och minnesförlust

Idag har jag varit och röntgat mitt huvud.
Jag ramlade i badrummet och förlorade medvetnadet igår kväll. Leo hörde hur jag skrek till och sedan hörde han hur det dunsade till. När han kom ut i badrummet hade jag ramlat i badkaret, med kläderna på. Jag skakade i hela kroppen, tuggade fradga och visade ögonvitorna. Inte den trevligaste synen för en kille på 14 år, att se sin mamma i.
Leo berättade att han lyfte upp mig i sittande läge och torkade mig lite om munnen eftersom jag hade dreglat, därefter ringde han 112.
SOS alarm var kvar i luren tills ambulansen anlände och då ringde han på hos grannen och bad henne gå ner och öppna åt dom. När tjejerna i ambulansen kom upp till lägenheten ringde Leo sin pappa, som också kom i raketfart hem till oss. Det var livat på Hagebygatan igår kväll.
Jag kommer inte ihåg någonting, var helt borta i ca 30-45 min och jag minns inte ens en gång vad jag gjorde på toaletten. Kvällen är lite diffus över huvudtaget. Kanske skulle jag plocka av mig linserna eller tvätta ansiktet, jag har inte en aning.
När jag sakta men säkert började komma till sans så kände jag att jag var blöt på vänster sida. Inte så konstigt eftersom Leo hade precis badat på kvällen. Jag hade en fruktansvärd smärta i huvudet och ömmade i mjukdelarnai nacken och ryggen på vänster sida.
Efter en halvtimme kom en läkare från LAH (landstingsansluten avancerad hemsjukvård) hem och undersökte mig. Dom ville lägga in mig på avdelningen men jag motsatte mig det. Istället kom vi överrens om att nattsköterskan på LAH skulle komma varannan timme och kolla till mig. Läkaren konstaterade en lätt hjärnskakning och därför behövde dom ha lite extra koll på mig.
Sagt och gjort! Varannan timme kom dom hem och lyste mig i ögonen med en ficklampa och pratade några ord med mig.
Allt gick som det skulle och vid tio tiden på förmiddagen idag ringde min läkare upp mig och berättade att han ville att jag skulle komma in till sjukhuset så dom fick ta en röntgen av huvudet på mig.
Det fanns inga tumörer eller andra avvikelser som visade sig på röntgen. Det gör  att man drar slutsatsen om att mitt svimmningsanfall antagligen berodde på vätskebrist. Nu ökar man på dosen med natriumklorid från två dagar, till tre dagar i veckan och nu har jag fått en rejäl påfyllning :D.

Jag hade inte gjort något avancerat under dagen. Annelie hade varit hemma hos mig och pysslat om mina naglar. Jag smsade henne på förmiddagen och undrade om hon inte kunde komma till mig och piffa istället för att jag åkte till henne. Jag var så racarns trött och hade inte så mycket kraft i kroppen.
Det var inga problem så hon dök upp vi lunch och åkte strax efter halv tre. Då hjälpte hon mig med att hämta Leo och skjutsade hem honom (TACK <3). Under tiden hon piffade naglarna så pratade vi lite om mitt mående. När jag berättade hur seg jag känner mig och hur trött jag var eller känt mig de senaste dagarna, då rekommenderade hon mig att ringa LAH och be om att få extra dropp. Annelie arbetar även som sjuksköterska så har koll på läget. Sagt och gjort! Efter en timme kom LAH och fixade med lite extra vätska och efter bara några timmar piggade jag på mig... Men sedan deckade jag ju bokstavligt talat ändå.

Även om sonen handlade väldigt rationellt och framför allt klokt även väldigt modigt, tycker nog alla, så finns det fortfarande en liten kille där inne. Jag önskar av hela mitt liv att han skulle slippa gå igenom detta. Att han även skulle slippa ha en mamma som är sjuk i cancer och att ingen skulle behöva denna grymma erfarenhet vid så låg ålder. Men nu ser det inte ut så och man kan önska tills hoppet helt försvinner men det är onödig energi att lägga på det som inte går att påverka. Istället får vi göra så gott det går med det som är och min son har en stor familj som älskar och finns för honom. Han har samtalsstöd hos kuratorn i skolan och han är även kopplad till Vrinnevisjukhusets barntraumateam. Han styrka är att han kan prata och få ur sig det han mår dåligt av. Sedan finns det alltid "biverkningar" ex rädsla för olika saker. Men tillsammans med mig (så länge jag fortfarande finns kvar) och hans pappa och alla andra vuxna runt omkring, gör vi alla så gott vi kan för att göra det både begripligt och hanterbart. Det finns inga direkta recept att gå efter utan alla är unika och måste mötas utifrån sina behov.

Nu till helgen kommer vi samlas här hemma, Leos pappas familj med faster och sambo, farmor och farfar tillsammans med Leos mormor och morfar och morbröder med familj för att fira födelsedag. Jag tycker sammankomster är underbara. Att samlas och umgås över lite mat är så enkelt men det ger så otroligt mycket. För mig som inte klarar av att åka så långt uppskattar otroligt mycket när det blir tillfällen som födelsedagar att ses på. Jag längtar nog mer än vad sonen gör :-)

Jag önskar er en härligt vacker hösthelg!
Stora kramar