Ett sorgebesked på kvällskvisten

Jag är så trött! Det har varit lite mycket ett tag och jag har inte riktigt sparat på de resurser jag har....typiskt mig! Det var lite av en chock att komma hem efter två veckors total lugn och ro med tystnad på det. Förståelsen för det har nog landat först nu. Att jag också har haft gasen i botten och försökt att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt gör ju inte heller att jag blir mindre stressad. Nu säger kroppen helt enkelt ifrån! Jag orkade knappt gå upp för mina trappor. Utmattning innebär kräkningr, illamående och smärtor. Jag ska verkligen bara vara och vila kropp och själ.

Sonen kom till mig i onsdags och hade studiedag torsdag och fredag. Även om jag inte ska lägga kraft på hans spelande så stressar det mig inombords något förskräckligt. Torsdagen hade han tennisträning så då hände det något för honom och i fredags var vi i skogen, plockade svamp, och på kvällen var han på hockey. Jag orkar inte hela tiden känna att jag måste aktivera honom. Han struntar fullkomligt i om han sitter 24/7 framför datorn respektive tv-spelet, han har varken förmåga eller kraft att bryta vilket gör att ansvaret på mig som förälder blir desto viktigare. Det som är skönt är att vi inte behöver bråka om det längre, han vet vad det är som gäller och sätter sig sällan emot när jag kommer med förslag på saker som vi kan göra. Han är alltid hjälpsam när jag åker och handlar och han tar mer och mer ansvar när jag ber honom om det. I söndags fyllde han 14 år. Helt fantastiskt att jag fick uppleva hans fjortonårs dag, det har funnits tillfällen under det gångna året som jag varit tveksam men nu känner jag bara tacksamhet.....

Leo hade en kompis som sov över från fredag till lördag. Dom kom hem rätt sent efter matchen och jag kom på på morgonen att jag hade lite dåligt med frukostbröd hemma. Jag satte en deg och under tiden förberedde jag muffins, varför bara fokusera på en sak när man kan multitaska. Jag babblade säkert i telefonen under tiden och hade radion, tvättmaskinen och tv:n på. Snacka om många intryck som hjärnan måste sortera. Jag hade Piaviola hos mig ett par timmar vid lunch och på eftermiddagen kom Pilla. Vi var ute och gick en liten promenad och satt därefter i flera timmar och pratade i min soffa. Det blev sen kväll innan hon lämnade och det var en skön dag. 

Jag var tvungen att smaka lite på mitt nybakta bröd, det resulterade i att jag fick krampsmärtor i magen så LAH fick komma och ge mig smärtlindring, två tillfällen under kvällen. 

Jag gratulerade sonen med skönsång på morgonen och ett litet paket. Det skulle komma en överraskning lite senare på dagen.

Jag har funderat fram och tillbaka på det här med att skaffa katt. Dels är jag överkänslig mot katter, får snuva, kli i halsen, kli i öronen och näsan. Jag känner också att jag kanske inte lever så länge. Men jag har diskuterat det med olika människor runt omkring och trots allt så känner jag att det skulle vara en positiv situation i livet som det ser ut nu. Jag får äta allergitabletter för att få bort de allergiska reaktionerna och det andra orkar jag inte tänka på. Jag vet att det finns människor i min närhet som kommer att hjälpa till när den dagen kommer. Oavsett så överraskade jag sonen med att vi åkte till Nettan, han med förbundna ögon för att han inte skulle klura ut vad det var. När Leo fick ta av sig bindeln satt han med en hel kattbädd i famnen och där i fem stycken små kattungar. Ska vi ta hem allihop :D frågade han. Du får välja en, svarade jag. Han valde en hankatt som vi gemensamt bestämt ska heta Sture. Om två veckor flyttar kissen hem till oss och nu är längtan enorm.

Jag fick ett så sorgligt besked nu ikväll. En vän till mig gick bort idag, 44 år gammal. Det var cancern som tog hennes liv. Hon har kämpat i många år och nu orkade inte kroppen längre. Hon hade cancer i lymfkörtlarna..... Jag pratade med henne bara någon vecka innan jag åkte till Vidarkliniken och jag mailade till henne förra veckan men fick inget svar. Jag såg att hon hade läst meddelandet och det kändes gott i hjärtat när situationen blev som den blev. Hon finns i mina tankar.

Vi träffades genom en gemensam vän som rekommenderade henne att läsa min blogg. Hon mailade och vi blev vänner även på facebook. Vi synkade in våra cellgiftsbehandlingar så vi kunde träffas. Det var gott att få dela detta med någon som förstod, någon som hade samma erfarenheter och som kunde tipsa och ge råd. Jag trodde hon hade större förutsättningar än mig att leva men ibland tar livet sina egna vändningar. Det är svårt att undvika att tänka på sin egna situation. Jag är tacksam för varje dag jag mår bra och får känna livet. Sannolikheten är stor när det händer att det går ruskigt snabbt och det är inte ens säkert att man är kontaktbar när slutet väl kommer.

Det blir ytterligare en vaknatt men då får det bli så...ni andra som kan sova eller kanske redan gör det, sov gott och ha en fantastisk dag/vecka.