KL.02.00 i natt vaknade jag och mådde som en påse skit. Jag trodde nästan att jag skulle vara tvungen att gå upp och kräkas men lyckades andas mig ut ur illamåendet. Jag hade också frossa och kände mig matt och riktigt utslagen. Kommer ihåg att jag tänkte för mig själv att "nu börjar det"
Lyckades somna om i olika omgångar så när klockan rinde och det var dags att gå upp kunde jag knappt öppna ögonen, än mindre resa mig upp. Jag är ju som en stelbent struts och lika smidig som ett kylskåp så det tar lite tid på mornarna.
Det var bara att halka ner i badkaret och försöka bli människa tillsammans med lite vatten och fräscht doftande duschcream. Jobbade lite extra på makeupen idag så det inte skulle visa hur genomskinligt blå min hud i ansiktet var. Tror jag lyckades rätt bra.
Idag var det sista tillfället som familjecentralen Strömmen hade öppet. Det var tårta till fikat och NT var där och fotade och intervjuade föräldrar.
Det var en upprörd personalstyrka jag mötte. Inte nog med att den gamla damen Christa Schumacher som startade hemgårdens öppna förskola i mitten av 50 talet, gick bort i torsdags, även vår ordförande i Barn och ungdoms nämnden gjorde ett plumt uttalande i NT om familjecentralens verksamhet.
Mycket tårar blandat med frustration och irritation som hade kunnat undvaras om vår ordförande hade tänkt ut några fina ord om avslutet istället...
Jag beklagar verkligen sorgen till Christas familj och är tacksam över att hennes histora blev lyssnad till innan borgången. Det är en epok som har lagts ned och en stor historieberättare som avlidit......
Sedan hade jag bokat en lunch med Jensan och numer den stoooora magen. Det är knappt en och en halv månad kvar och man kan tro att det ska hända något när som helst. En soft lunch och det var guld värt att få mysa lite på tu man hand.
Sedan cyklade jag till blomsteraffären Blåklinten som har DHL utlämning och hämtade Tennisracket som Leo hade fått av Patrik, lyckan var fullkomlig när sonen kom hem från skolan.
Jag var helt slut, försökte gå och lägga mig för att sova lite med det var totalt omöjligt. Jag fick inte lugn eller ro. Mådde fortfarande illa....
Vi hade avslutning med vår enhet idag - mat och bowling på Hugos. Måste säga att det var både stilrent och fräscht. God planka och trevlig stämning. Både Bassam och jag fick en härlig påse med lite gott och blandat från Thea Coffea. Den ser jag fram emot att sätta tänderna i när jag känner mig bättre. Jag fick också en liten symbolisk present av en tjej som arbetat hos oss via Aktema. En vacker kristall fågel som hon ville ge mg för att visa att jag har varit en del i att ge henne möjlighet att flyga på egna vingar. Det värmde i hjärtat.
Nu sitter jag här och har laddat med läkemedel så jag ska kunna sova i natt och förhoppningsvis hålla illamåendet borta.
Ha en skön kväll, jag ska kämpa på och skam den som ger sig!
Bara fem behandlingar kvar och 2013 blir bra år....
Skönt att behandlingen äntligen är påbörjad...men gumman du kan ju inte fara omkring som du gör efter första behandlingen...då ska man va hemma o sooova...Tröttheten är normal o en signal på att den behöver vila...Duktig kan du va 2013...Nu behöver du vila...Kramis/Helena
SvaraRaderaDu har helt rätt Helena men gårdagen var så enkel och så bra, trodde verkligen att jag skulle klara mig lindrigt undan och det gör jag visserligen också. Lite illamående har ju ingen dött av och sova gör jag när jag får tillfälle :o)Nu kommer snart helgen och nästa vecka ska jag jobba hemifrån. Då blir det mer vila för kroppen och saker kan tas i min egna takt. Stor kram tillbaka till dig Helena
RaderaVarje gång jag läser dina inlägg slås jag av tanken av att "shit, jag fattar att det här är det tuffaste man någonsin kan gå igenom". Och så analyserar jag mig själv, när det jag menar är att man "går igenom", för då kommer man ju ut på andra sidan. Nina, du kommer ut på andra sidan, och då kommer du vara starkare än någonsin. Jag kan bara ge dig en kram på vägen genom kampen till ditt tillfrisknande. Vi är så många som vet att du fixar det här. Kör skiten ur alla dåliga celler, kram, Johan
SvaraRaderaVisst är det en tuff resa men det kommer säkert något gott ur den här resan precis som alla andra resor man gör i livet.
RaderaStor kram tillbaka Johan
Jag håller med en tidigare talare, Nina, DU måste ta det lugnt. Ibland kanske det är så att man inte kan köra på som vanligt. Tänk på kroppen i första hand. Kämpa på du kommer fixa detta galant.
SvaraRaderaKramar C
Absolut Cici! Jag lovar att ta det lugnt och andas, fast det är också viktigt för mig att fortsätta mitt liv precis som vanligt fast ändå inte...du förstår säkert hur jag menar med tanke på din egna situation. Man vill så mycket....
RaderaVi ses imorgon :o)
Kram
Följer Dej Nina. Var rädd om Dej.
SvaraRaderaGunilla
Tack Gunilla!
RaderaKommer sakna dig....