Det som inte dödar det härdar

Relativt pigg med tanke på operationen.
Redan igår klev jag upp från sängen och tog ett stapplande steg. Jag var så fullproppad med läkemedel så det kändes helt ok.
Visst blev jag snurrig och lite yr men jag fick också massor med energi och lite rosor på kinderna.

Annars sov jag mest igår, fick information från läkaren hur operationen gått och enligt honom är hela tumören borta och känslan är att rätt mycket annat också är borttaget.
Man kan inte säga om det är en godartad eller elakartad tumör utan det får jag svar på om fyra veckor. Skiter i det just nu, ta en sak i taget och jobba utifrån de förutsättningar som ges.

Idag har jag blivit flyttad till avdelningen och så har jag fått ett eget rum, det var lycka! Egen tv också så jag slipper slåss med pensionärerna om vilka kanaler vi ska titta på. Jag har sänkt medelåldern radikalt här på avdelningen och det är väl bra det, att det inte är så många unga personer som får det här.
Dom tror att det är äggstockstumör så det som tagits bort är livmodern, äggledarna, äggstockarna, en del av tjocktarmen och en del av ändtarmen.
Jag har en slang ifrån ryggen som reglerar morfin som smärtstillande och jag kan trycka till lite extra om jag skulle behöva. Fast jag har inte mycket smärta, man behöver bara säga till så ordnar man det vid behov.
En liten påse på magen blev det och vi får se hur länge den får sitta kvar. Just nu är det det minsta jag tänker på. Jag börjar sakta men säkert komma till insikt med vad det är som har hänt och har gråtit några omgångar.
Värst var det när Pilla och Linda kom, då brast det totalt. Det är bara att känna och låta det komma för jag klarar inte av att hålla det inom mig. Nu ska jag vila mig lite så jag orkar kolla lite på tv:n och kanske göra ytterligare ett försök att resa på mig och ta några steg.