Då och fram till början av 2011 var det mest ned- och motgångar.
Personal som motarbetade förändringar som vi önskade göra, en budget som var katastrof, möten med facket där man diskuterade vårt ledarskap.... man kan väl kort säga att det fanns många tillfällen man låg vaken på nätterna och undrade vad man höll på med och om det var värt att åldras i förtid. Det var KAOS vissa perioder och människor visade sidor man inte trodde vuxna människor som arbetar med barn kunde ha. Man tvivlade på sig själv vid flertal tillfällen men min kollega och jag hade varandra.
Men det fanns också personal som under hela tiden stöttade och stärkte oss i vårt ledaskap. Som tog ställning för istället för emot - det var dom som gjorde att det var värt att gå till jobbet varje dag.
Förra året slutade några medarbetare och nya tillkom. Vi jobbade stenhårt med samverkan, delaktighet och utveckling samtidigt som vi försökte bli tydligare och mjukare i vårt ledarskap.
Den stora förändringen kom i april när en av medarbetarna hastigt gick bort.
I krisen skapades det en samhörighet och i sorgen öppnade man upp och det blev en vändning på hela enheten. Vårt ledarskap sattes på prov och med stor vördnad och respekt jobbade vi oss igenom krisen tillsammans.
Även om inte budgeten varit toppen 2011 så har det vänt av olika orsaker.
Vi fick möjlighet att göra något trevligt till jul och även satsa på personalen i olika former.
Till julfesten fick vi blommor som avslutning.
Jag blev så glad över att mina enheter hade köpt något tillsammans, dom hade ansträngt sig att samla ihop och köpa något ihop....firo-teorin på topp, gemensamt mål och dom gick som enad front.
Det var det bästa jag kunde få. Inte själv blomman utan själva handlingen.
Jag ansvarar ju för två förskolor, öppa förskolan, dagbarnvårdare, poolen och vår assistent och dom är i olika verksamheter och på olika ställen men ändå hade dom lyckats prata med varandra. Sammanlagt är dom över 30 personer.
Jag var nog både stoltast och gladast av dom alla.
Idag fick vi dagens ros.
Det var nästan så jag ville grina när jag slog upp tidningen i morse och fick se det med egna ögon. Tänk att en sån liten sak kan göra en annan människa så glad.
Känns som allt slit som vi har gått igenom har varit mödan värt och det ska jag ha med mig när det blir tufft och jobbigt - för så är ju livet, toppar och dalar om vartannat.
Love Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar