Nu är måttet rågat......och jag vill inte mer

Skulden är tagen!
Varför kan man inte nöja sig med det.
Att ha ett behov av att utse någons fel är klassiskt.
Men vad kräver man mer?
Total nedbrytelse, döden?

Det här schemaarbetet på gymmet håller på och ta mitt liv.
Så otroligt mycket energi som läggs på känslor, rädsla, besvikelser, skitsnack och bekräftelse.

Handen på hjärtat, jag känner nästan att jag ska kasta in handuken och söka mig någon annanstans.
Erfaren instruktör med 20 år i branschen.
Kan spinning, afro, aerobics, dance, step, core, sh´bam....
Det finns ju några gym i Norrköping att välja på, det kanske tillfredställer och lugnar.

Vet inte hur jag mer ska göra med tanke på uppdrag, förutsättningar och ett vidare perspektiv.
Det är inte min produkt - JAG äger inte detta!!!!
Jag exploderar snart!

Med facit i handen undrar jag om det finns någon form av empati och möjlighet att se utanför sitt egna behov? Den frågan kan inte jag svara på, jag äger inte den heller...kan bara spekulera!
Att rädsla är en stark drift som påverkar på olika sätt har jag bittert fått erfara.

Ser inte fram mot ytterligare en natt där jag ska vända och vrida på hur och varför.
Tack för mig!