Hur är man skapt som människa när man kan hålla en tvåårings hand i kokande vatten?
Hur är man som mamma när man inte kan sätt gränser för vad ens pojkvän får göra eller gör med sitt barn?
Varför får vissa människor behålla sina barn och fortsätta ha vårdnaden fast man anar att det pågår övergrepp, våld och/eller missbruk mot barnet i hemmet?
http://www.expressen.se/nyheter/1.2524631/mamma-och-styvpappa-misstanks-for-misshandel-av-tvaaring
Jag ska inte säga att det är en vardag för mig som är förskolechef men jag kan säga att det finns och det finns på nära håll.
Varför kan inte vi vuxna som ser detta vara mera offensiva och ta ställning för barnens trygghet och säkerhet?
Det är relationer och förståelser och situationer som gör att vi tvekar, men till vems bekostnad.
Är det inte bättre att göra en anmälan för mycket än en för lite till socialtjänsten för barnets trygghet och säkerhet?
Jag kanske tänker för mycket i svart och vitt i dessa situationer men jag står upp för det jag tror på och det som känns rätt sedan är det inte min sak att utreda.
Det får socialtjänsten och polisen göra.
Nu är det snart helg!
Undra hur många barn det är som inte kan sova på nätterna för våldet eskalerar i hemmet under fredagen och lördagen för där alkoholen tar skruv där går vettet ut, undra hur många barn som får påhälsning under natten i form av ett sexuellt övergrepp, undra hur många som faktiskt inte får ett lagat mål mat under hela helgen....
Vad kan du och jag göra åt detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar