NINAS LÅNGA KAMP MOT SIN CANCER ÄR ÖVER.

Jag har, med sorg i hjärtat, det tunga beskedet att Nina gick bort lördagen den 12 sep kl 08.30 efter en lång tids kamp mot sin cancer.

Nina bad mig skriva några ord här på bloggen efter hennes bortgång. Till alla er som stöttat och uppmuntrat henne under hennes långa kamp, ska veta att ni har varit ett starkt stöd och betytt oerhört mycket för henne och  familjen.

Allas vår fina lilla Nina ville gärna pyssla om oss alla, för det var ju sådan hon var. Trots hennes svåra värk stod dörren alltid öppen för alla som ville komma och ta en liten fika eller äta en bit mat.  Hon hade alltid något att sätta fram på bordet, även fast hon själv inte kunde äta något.  

Jag vill gärna här på bloggen tala om för Maria (Ninas läkare) och hennes ”änglar” på Linnea-kliniken hur underbara ni är och har varit mot Nina och mig. Ni gav mig (Ninas mamma) under de här tolv dagarna som jag har bott på kliniken, så oerhört mycket värme och ett lugn som inte går att med ord beskriva.

Hur livet ska gå vidare? Det vet inte jag. Men som Nina sa, ”Det ordnar sig mamma”???

Rullstol är lika med stum och trög???

Jag har så ruskigt svårt att komma till ro och komma i säng på kvällen. Jag kan vara uppe halva natten men ändå kliva upp rätt skapligt morgonen därpå. Sedan har jag riktiga sovdagar när jag inte orkar någonting utan bara vill sova. Inga världsliga problem i det stora hela men det tunga är att när natten är mörk kommer de svarta tankarna och då är det inte lättare att slappna av och försöka sova. Sorg är tungt att bära och helst när det handlar om mig själv....eller egentligen det jag inte kommer få uppleva.

I fredags var jag ute på promenad med en kompis. Hon rullade mig i rullstolen så jag skulle slippa gå. Jag orkar inte gå några längre sträckor. Dels tror jag att det beror på att jag har tumörer som sitter på bäckenet samt i lungorna men även att min kraft och kondition är undermålig. Jag är inte bara liten och tunn jag är ruskigt otränad också.
Vi promenerade till stan, gick och tittade i skyltfönstren och hamnade i en av stans kaffe- och tebod. Jag ville titta på chokladpralinerna och se om jag kunde få lite inspiration. Den första butiken vi hamnade i hade trappsteg så jag klev ur rullstolen och gick in i butiken. Carina som kom efter tog med sig rullstolen in och ställde den lite åt sidan. Även om det var jag som frågade om pralinerna så var det Carina expediten tittade på. Jag tänkte att jag inbillade mig säkert och viftade bort tanken om att jag tyckte att hon betett sig märkligt. Jag har aldrig varit med om att bli "ignorerad" när man ställer frågor och att inte få ögonkontakt när man pratar med en säljare. Jag skriver ignorera inom citattecken för det var inte så att hon inte pratade med mig, det var mest att blicken gick till Carina och hon fick svaren på mina frågor även om jag stod bredvid.
Vårt nästa besök blev en annan butik som också har chokladpraliner. Här kunde vi lätt rulla in rullstolen så jag satt kvar och tittade genom glasrutan på de fina skapelserna dom gjort själva.
Här fick jag en snabb blick sedan vände sig expediten till Carina och frågade om vi skulle fika.
Snacka om att bli totalt överkörd. Bara för att jag sitter i en rullstol är jag varken mållös eller på något sätt så pass illa däran att jag inte kan svara för mig själv.
Det är hemskt när man råkar ut för folks fördomar eller vad det nu kan vara.
En annan tanke är att Norrköping är nog en av de sämre handikapps-anpassade städer som finns. Man upptäcker det först när man som i min situation hamnar i det. Innan hade jag inte en tanke på hur många trottoarkanter det finns. Hur guppiga och knaggliga trottoarerna är. Hur smalt det är att ta sig fram i vissa butiker och var finns dörröppnarna när man behöver dom?

Här kommer länken till det sista inlägget om hur allt började, klicka på länken så kommer du direkt till klippet.
Hur allt började del 5

Vill du höra mig berätta om kirurgen som, i mina ögon, var helt knasig så klicka på länken här nedan.
Dålig erfarenhet av läkare

Har ni önskemål om vad ni vill höra mig berätta om så kom gärna med förslag. Skriv antingen på kanalen på Youtube eller också här på bloggen.

Hoppas ni får en skön vecka och jag önskar verkligen att vädret håller i sig ett tag till.....
Stor kram till er alla <3

Det finns mirakel för en del.......

Nu finns även den fjärde delen ute på Youtube :D klicka på den färgade länken så kommer du dit direkt  Del 4 . Sista delen kommer på onsdag och därefter så kommer jag berätta om den galna läkaren jag hade när jag hamnade på sjukhuset första gången.
Det har jag spelat in idag. Det går som rysningar igenom min kropp när jag tänker tillbaka. För att göra det lite enklare så har jag länkat (se mars 2012) så slipper du leta i bloggen. Klicka och scrolla sedan fram fredagen den 23 mars 2012. Börja läs därifrån så får du ta del av mina känslor under min skräckfyllda sjukhustid.
Klicka här: Mars 2012

Jag har varit extremt trött i några dagar igen och inte orkat göra någonting.
Igår kom mina föräldrar förbi och visade sin nyinköpta lilla husbil. Den var precis lagom för dom två att tuta omkring i och resa genom Sverige. Precis som vi stod där på gatan klev det omkring två män i yngre medelåldern som gick och tittade på gräset i huset bredvid mig. Dom hängde över staketet och verkade väldigt engagerade att hitta någonting. Om jag släpper loss mina fördomar så skulle jag iskallt säga att dom hade någon form av drogproblem.
Eftersom knivdådet vid biblioteket hade hänt bara några timmar tidigare så kändes det obehagligt så vi klev in i husbilen. Inte nog med att det cirkulerade två helikoptrar över hustaket under tiden kommer även ett flertal mörka stadsjeepar inkörandes på min lilla gata. Dom stannar en bit därifrån och springer ut.....vi står med stora ögon i husbilen och undrar vad som händer. Jag fick nästan panik och ringde sonen på hans mobil. Skolan ligger bara ett stenkast därifrån och jag ville veta var han befann sig. Som tur var hade han hade redan tagit sig hem till sin pappa och på vägen sett hur brandmännen hade sköljt av trottoaren från blodet efter vansinnesdådet tidigare på dagen.
Det tog kanske en 15-20 min sedan försvann bilarna lika fort som dom kom. Det fanns inget att läsa på nätet och tydligen så var det insatsstyrkan som varit där. Idag stod det att läsa att dom tagit fyra personer som planerat ett rånförsök. Vad är det som händer?
Jag tänker också på de skadade personerna som helt provocerandes blev attackerade igår. Fel plats vid fel tillfälle...det är så hemskt!

Jag läste Helena Lundbäcks inlägg Hopp igår. Det är verkligen ett mirakel! Helena har samma typ av cancer som jag har men hon har fått behandling av Uppsala cancerklinik, sugarbake metoden, och nu har hon genomgått en cellgiftsbehandling som gjort att hon har bara en liten tumör kvar. Det är hennes tjocktarm som blivit angripen och då befinner hon sig i en liten annan situation än den jag är i med en angripen tunntarm. Jag är otroligt glad för hennes skull och det visar på något sätt att sjukvården är olika beroende på vilket landsting man bor i. Tyvärr så är inte Region Öst så duktiga på cancer i bukhinnan men NU, 2015,  fattar dom i alla fall att dom ska remittera dessa cancerpatienter till Uppsala Akademiska. Det gjorde man inte 2012.... Undra om mitt liv hade sett annorlunda ut om jag bott i Uppsala? Ingen ide att spekulera, då mår jag bara skit och får svår ångest....Men det är svårt att inte ställa frågan.