En halv meter tunntarm släppte från magen

I tisdags fick jag en halv meter tunntarm i stomipåsen.
Eftersom mitt immunförsvar och vävnaderna i kroppen är försvagade på grund av cellgiftsbehandlingen orkar inte kroppen hålla in tarmen. Jag fick panik! Tänkte att nu släpper hela innandömet i magen. Ringde upp till kirurgavdelningen på Vrinnevisjukhuset och fick prata med en sköterska som i sin tur ringde stomisköterskan. Det tog några minuter sedan ringde hon tillbaka till mig. Hon sa att jag var välkommen till stomisköterskan och jag ringde taxi och åkte upp till kirurgmottagningen. Väl där så berättade sköterskan att det inte var någon fara, det kan hända, inte så vanligt, men det händer. Jävligt trist att det skulle hända mig. Tycker det skulle vara skönt att bara få vara och låta livet glida lite.... Stomisköterskan petade tillbaka tarmen och sedan fick jag en gördel som jag kan bära så tarmen håller sig inne. Jag lär mig att förhålla mig även till detta...

Efter att ha haft en och en halv vecka som varit fylld med goda vänner, besök på jobbet och umgänge med sonen så kraschade jag igår eftermiddag.

Jag åt lunch med min förra kollega Bassam och cyklade hem från stan vid 14 tiden. Kände att det var något som inte riktigt stämde, jag kände mig konstig i kroppen. Jag började må illa och fick kramper i magen. Illamåendet höll i sig och när sköterskorna från LAH kom vid 22 tiden kände jag mig urkass. Dom satte dropp på mig och jag tänkte att nu ger det nog med sig men inte heller då blev det bättre. Tanken som slog mig var om jag fått vätskebrist därav illamåendet. Jag låg som i dvala under natten och oroade mig för stomin och kramperna i magen. Tittade med jämna mellanrum så stomin hade sin vanliga färg och inte ändrade sig mot mörkröd/svart. Stomisköterskan hade nämligen varnat mig för att den kunde stasa sig och strypa blodflödet i och med gördeln, så jag blev lite nojjig över detta fast jag tog av mig gördeln under natten. På morgonen när sköterskan från LAH kom så mådde jag fruktansvärt illa, kramperna hade gett med sig, hon gav mig lite zofran och då släppte det äntligen. Jag kände mig så pass ok att jag lyckades ta mig till tandläkaren.

När det blir bakslag så dippar jag stort. Blir så rädd att det inte ska bli bättre och jag får ångest över att slutet kommer närmare. Kroppen styr sig själv och jag kan inte göra så mycket för att påverka, det blir många mörka tankar som virvlar runt i huvudet. Nu har jag inte ätit något sedan lunch igår och kanske fått i mig en halvliter vätska förutom droppet. Hoppas jag piggar på mig tills i morgon då det är mys med Cissi på förmiddagen och grill hos familjen Pettersson på kvällen.

Jag har lidit av kraftiga ilningar i tänderna och har verkligen försökt med allt för att råda bot på det. Provat olika sorters tandkräm och munvatten men ingenting har hjälpt. Nu pratade jag med Maria, min tandläkare, om problemet och på onsdag ska jag tillbaka för att göra en avgjutning av tänderna så jag får en skena som jag ska ha ett flourgel i. Vi får hoppas det hjälper för det är rätt obehagligt med dessa ilningar.

Älskar verkligen värmen, det är så härligt att det har blivit fint väder. Vågar man säga att sommaren har kommit?