Det är så sorgligt att man inte hittar ord för hur man känner.Alla frågor man ställer sig om varför, hur och till vilken mening detta har skett kommer man troligtvis inte få några konkreta svar på....är detta meningen med livet?
Att planera detta i flera år utan att någon, inte ens vänner, grannar eller hans mamma får några som helst indikationer är att vara, för mig, väldigt slipad.
När man läser Aftonbladets resume av Anders Behring Breivik loggbok får man en känsla av att det är hans väg eller ingen väg. Personer som haft samma inställning har man mött under sin livstid och det är ju målfokuseringen som blir läskig hos dessa människor och makten dom får över andra.
Min förståelse och tanke har blivit att man är väldigt oskyddad om det är någon som vill göra en illa. Oron är att det ska väcka fler möjligheter att utföra såndana här operationer utan någon som helst direkt anledning.
Hur kan jag känna mig trygg med min son och mina nära och kära utan att bli paranoid och få svår ångest? Självklart börjar tankarna vandra men man hoppas och håller alla tummar och tår att detta var en engångs händelse och att vi aldrig behöver uppleva samma sorg som Norge har. Vilket krisarbete dom har framför sig!
Idag är det städningsdags - ska försöka få med sonen så vi röjer tillsammans.
Ha en bra dag!
Jag tror inte vi behöver oroa oss för att något sådant ska hända oss personligen, för den risken får man nog räkna i promille men den finns ju alltid där. Att Sverige som nation kommer att drabbas av något liknande är tyvärr betydligt större och då räknar jag inte med sk naturliga katastrofer som tsunamin eller Estonia och liknande.
SvaraRaderaVi har ju på senare tid drabbats med morden på Olof Palme och Anna Lind, även där har hatet vänds mot Socialdemokrater liksom i Norge nu.
Vi får inte glömma att det här samtidigt är ett politiskt dåd. Det är även ett slag mot demokratin och det är djupt allvarligt.
Det är fruktansvärt det som hänt i Norge och jag lider med det Norska folket.
Fast vi kan inte leva med skräcken att det kan hända oss, för då har de som gör sådant här segrat. Det ska vi inte ge dem.
Kramar!
Du har helt rätt Johnny och det är klart att man inte ska sluta leva eller engagera sig i saker som känns viktigt för att risken finns att man råkar ut för något. Om man ska se det utifrån ett vinna - förlora perspektiv kommer terrorismen att vinna och vem vill det?
SvaraRadera